Glimtar av guld när Atwood skriver kort

Ibland blir det för enkelt – en prydlig rosett runt idélådan

Viktoria Jäderling

helskärm

Precis som Joyce Carol Oates (född 1938) kommer troligen den ständigt nobeltippade kanadensiska författaren Margaret Atwood (född 1939) aldrig få Nobelpriset i litteratur. Hon har twittrat för mycket, bedrivit miljöaktivism och nominerats till Governor general’s literary award fler gånger än i alla fall jag orkar räkna. Hon har till och med uppfunnit en penna. För tydlighetens skull tillhör hon inte den svenska bokbranschens så kallade problemsegment. Hon skriver inte heller på svenska – det gör den fantastiska översättaren Inger Johansson – så jämförelsen med en svensk smalprosaist är närmast drömlik. Men är inte hyperproduktiva doers som Atwood just lite drömlika?

Sen poesidebuten 1961 har hon kryssat ohejdat mellan genrer och stilarter. Förutom romaner och en mängd diktböcker har hon skrivit essäer, noveller, litteraturkritik, libretton, barnböcker och grafiska romaner. Hennes specialitet ligger någonstans inom fältet spekulativ fiktion med böcker som blivit filmer och tv-serier (The Handmaid’s Tale) och, gissar jag, resulterat i oräkneliga seminarier i genusvetenskap.

När en av världens mest kända och till åren komna grafomaner skriver i kortformat, får man knappast sparsmakat och strängt à la Annie Ernaux. Mer glimtar av guld och kvalificerat pladder där den stora erfarenheten och ”gammal kärlek” lyser igenom, för så lyder den enkla och fina titeln för dessa femton noveller. Ungefär hälften av boken handlar om det åldrade paret Tig och Nell, om små och stora olyckshändelser som kantat deras äktenskap, människor och husdjur som befolkat deras liv: den deprimerade krigsveteranen och hyresvärden John, katten Smudgie och historieberättaren Mr Foote, som inför en kryssning handleder dem i livräddning. Allt som nu är borta, men ändå kan berättas om.

Därefter följer ett axplock av fantasifulla hyss: en snigelsjäl vantrivs i en banktjänstekvinnas kropp, en låtsashäxa till mamma utövar makt över sin tonårsdotter, några ginpimplande pensionerade kvinnliga akademiker känner sig ”förlegade och ocoola”, George Orwell dyker upp, och nyplatonikern Hypatia från Alexandria. Trots livligheten känns det förutsägbart. Det är småsarkastiskt och klämmigt, sen snipp snapp snut, som en prydlig rosett runt idélådan. 

Men Nell och Tig återkommer i de fyra sista novellerna (jag tänker inte skriva ”det hade kunnat bli en roman”), där Nell hittar dikter och anteckningar efter Tigs far, den gamle brigadgeneralen, och fantiserar om denne hade en relation med krigskorrespondenten Martha Gellhorn, vars rapporter från fronten liknar modernistisk dikt eller prosa, telegraftexter som spelat ut sin roll, som i stort sett försvunnit.

Allt är långt borta och nära, också Tig som dött, också kriget, som ”är en sak för mitt i natten. Något som man vaknar av i mörkret: Vilket år är det, vilken månad är det, vad är det där för siren?” Här får en annan inlevelse och omsorg ta plats, och det tycker jag novellgenren är värd.