... och vem är P G Gyllenhammar?

ÅSA LINDERBORG läser en roman från den illitterata överklassen

Efter andra världskriget slutade i stort sett den svenska överklassen att berätta om sig själv. Den målar eller sysslar med design, den skriver inte. Visserligen kommer det med jämna mellanrum mer eller mindre devota biografier, utformade som presentaskar, om entreprenörer och företagsledare. Men de är nästan alltid beställningsarbeten skrivna av trotjänare, uppdragsfinansierade forskare eller lojala ekonomijournalister. Frågan är om överklassen ens läser - ofta koketterar man med att bara hinna med kvartalsrapporter. Överhuvudtaget skiljer sig den svenska överklassens syn på bildning avsevärt från till exempel den brittiska eller franska överklassens.

Kanske har folkhemmets föreställning om att Sverige saknar fattiga och rika - en villfarelse som överklassen naturligtvis haft all anledning att upprätthålla - hämmat berättarlustan. Eller också har man inte vågat skriva i konkurrens med den nationella litteraturskattens autodidakter och arbetarförfattare. Möjligen är den svenska överklassen för liten för att man ska kunna skriva om den utan att ställa till stora problem för sig själv. Oavsett orsakerna har detta ytterligare förstärkt tron att Sverige saknar en överklass. Men den finns, visar Cecilia von Krusenstjerna i den spektakulära debutromanen En spricka i kristallen.

Suss, född i början av 1960-talet, växer upp i den familj som utgör Göteborgssocietetens kronjuvel. Fadern har gift sig till ledarskapet för ett av Sveriges största företag. Detta ger honom först en nästan gudalik status, men efter att flera planer på stora företagsfusioner grusas, avsätts han under kuppliknande former varefter han flyttar utomlands. Den sällsynt hårda och kalla modern är utbildad terapeut men ägnar sig åt mer driftig verksamhet, såsom att i kulisserna hetsa sin man att agera eller att starta Sveriges första kriscentrum för män. Yngsta dottern behagar ständigt föräldrarna, men Suss är det misslyckade barnet som väljer fel umgänge och inte snabbt och målmedvetet skaffar sig en karriär. Under hela uppväxten får hon av inte minst modern höra att hon är en fet odugling, ett budskap som ibland understryks av smällar och slag, men oftast genom markeringar att hon inte är välkommen så länge hon inte skärper sig. Av denna press utvecklar hon bulimi. Man äls-kas för vad man gör, erfar Suss, inte för den man är.

Men Suss lär känna folk som inte tillhör societeten. De lever med alkoholiserade eller nervsjuka mammor som arbetar som sjuksköterskor. Tjejerna där snattar, är vulgära och halsar gin till frukost, killarna formerar sig hotfullt i mopedgäng. I den världen passar hon inte heller in. Det är typiskt att hon sedan finner lyckan hos (den övre) medelklassen, i det deklasserande äktenskapet med en dokumentärfilmare - vilket medför en personlig kris. Hon tvingas nämligen be föräldrarna att låta henne utforma sitt eget liv utan inblandning (i lyxkåken som pappa har köpt). Den ständigt frånvarande fadern som alla kretsar kring i ett nästan incestuöst svartsjukedrama visar sig i denna stund genast vara den klokaste.

En spricka i kristallen är inte en självbiografi utan en roman och ska naturligtvis heller inte läsas på något annat vis. Cecilia von Krusenstjerna, född Gyllenhammar, vill helt uppenbart att vi ska förväxla den rysansvärda familjen i boken med en av Sveriges mest kända dynastier och i otaliga intervjuer har hon omöjliggjort någon annan tolkning.

Och tyvärr är det just denna lika kittlande som förbjudna tanke att kanske hälften eller mer är sant - oavsett vad - som gör att boken alls kommer att läsas. Kanske vet von Krusenstjerna inte själv vad som är vilket och hade berättelsen burits upp av egen kraft hade frågan varit helt ointressant. Men den gör inte det. För den självömkande och energifattiga berättelsen med sina schablonartade och faktiskt helt ointressanta personer utan någon inre utveckling på de trettio år som boken löper över ger i sig inget djupare intryck. Det lättfattliga men färglösa språket, överlastat av mogna solnedgångar och vandrande skuggor i mungiporna, räddar inte heller framställningen, lika lite som den generande tafatta avslutningen.

Det är synd, för Sverige lider verkligen brist på modern litteratur där personer ur överklassen med sina unika erfarenheter berättar. Allt man kan undra över är varför Cecilia von Krusenstjerna inte valt att skriva en självbiografi på riktigt - och stått för den. För ingen behöver betvivla att det finns saker att skildra.

Roman

Åsa Linderborg