En sexuell generositet som klyver vattnets yta

Helena Österlunds nya roman inbjuder läsaren till dialog

Av: Inga-Lina Lindqvist

Publicerad:
Helena Österlund har kommit med uppföljaren till den hyllade romanen ”Min sårbara kropp”.
Foto: Severus Tenenbaum
Helena Österlund har kommit med uppföljaren till den hyllade romanen ”Min sårbara kropp”.

Allt ditt är ditt. Och allt mitt är ditt.

Detta är formeln för utgivande mänsklig generositet, vilja att ge till andra. Men den som ger mycket kommer också att kräva mycket i gengäld: överlämnande, underkastelse.

Romanen Att spegla sig i någon annans vatten är Helena Österlunds uppföljare till förra årets kritikerhyllade Min sårbara kropp som överrumplade med uppriktiga skildringar av sexualitetens mest intima vrår.


I den nya romanen återser vi berättarjaget Helena Österlund. Den gifta älskaren gör slut med henne och resten av berättelsen är sökandet efter tröst men också efter acceptans och nya mål. Texten befinner sig i ständig dialog med Sara-Vide Ericsons konst. Konstverken blir samtalspartner och spegelbilder.

Sexet är mer kammat i uppföljaren. Det är tvåsamt, sker mellan man och kvinna, mestadels penetrerande. Borta är extasen från föregångaren som var tätare i texturen och mer intressant. Sexet som utforskades där var verkligen gränslöst, friheten oändlig.

Det som är kvar sedan förra boken är jagets envisa ältande av en specifik aspekt av sin sexualitet – det omättliga. Hon problematiserar och skammar ibland sig själv för sin stora sexuella aptit, ett skammande som hon också tillskriver sin omgivning.

Är hon en siren eller en harpya? Skrämmer hon bort männen, eller allra mest Mannen, den gifta älskaren som hon saknar och vill ha? Han är fortfarande en besatthet trots att han så tydligt återvänt till den tvåsamhet han förkastade i Min sårbara kropp.


Konflikten övertygar inte och därför blir det svårt att engagera sig i romanens essäistiska delar. Ingen annan än jaget självt provoceras ju av hennes fantastiska, levande, urstarka sexdrift. Allra minst de lyckliga männen som får träffa henne och ta del av jagets sexuella generositet.

Hon är ju ingen harpya, tänker jag. Hon är ymnighetshornet av hud och kroppsvätskor. Allt mitt är ditt.

Jag blir också förtjust i tilliten som skildras. Att våga mötas. Bli insläppt i en annan människas bostad. Ta på sig ögonbindel. Njuta av en kuk i dess så att säga mest basala funktioner. Allt ditt är ditt. De flesta människor är kåta. Alla är omtänksamma och lyhörda. Utan att explicit nämna det beskriver Östlund en intressant subkultur och dess normer.


Sexologisk forskning visar att lust ofta är reaktiv och kroppen börjar reagera först efter att man satt igång med sexuell aktivitet. Många människor blir aldrig kåta helt spontant, men berättarjaget är en kvinna som fått denna avundsvärda gåva. Är monstret ens ett monster?

Att spegla sig i någon annans vatten är en roman som inbjuder läsaren till dialog. Den gifta älskaren gör val som får mig att tänka att hans sexualitet trots allt inte var så levande och gränslös som den framstod i förra boken. Gissningsvis var han i en fas och valde att återgå till sitt konventionella tillstånd, men det förblir en gissning.

Romanen har ett öppet slut och det som dröjer sig kvar är ljudet av en kropp som träffar myternas yta, klyver den och svävar i dess vatten.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.