Arne Dahl är tillbaka till det kreativa kollektivet

Författaren firar 25 år genom att återvända till ursprunget

Carl-Michael Edenborg

helskärm

Arne Dahl föddes för tjugofem år sedan och firar alltså jubileum i år. Ändå har han hunnit skriva tjugoen kriminalromaner, nästan en om året. Jag har läst allihop.

I den första serien – om A-gruppen – märks påverkan från Sjöwall-Wahlöö starkt. I den andra, den om Opcop-gruppen, tog han steget över till fler karaktärer som far hit och dit över jordklotet och mer liknar superagenter. I den tredje serien, den om Sam Berger och Molly Blom, klev han över till ett fält med färre huvudpersoner och extremare våld, lite i Lars Keplers eller Thomas Harris anda, med en viss slagsida mot den klassiska privatdeckaren.

Molly Blom, förresten, är bara det allra mest slående exemplet (hämtat från James Joyces ”Ulysses”) på Arne Dahls djupa förankring i litteraturhistorien. Alter egots pappa, litteraturdoktorn Jan Arnald, finns närvarande bortom texten. Små citat som ”förgängelsens ruiner” eller omnämnandet av författare som Rimbaud dyker upp på var och varannan sida, det är ju alldeles underbart hur belästa många av snutarna är.

Ingen ska säga att popkultur är lätt: då skulle alla vara miljonärer.

Nu släpper Dahl den första delen av en ny serie, som på många sätt liknar ursprunget. Här heter gruppen Nova. De sitter fortfarande på en egen avdelning i polishuset på Kungsholmen, de ägnar sig åt stackintelligens och de avskyr fortfarande dumma, dumma Säpo.

Kanske tappade han någonstans i de tidigare böckerna fotfästet i all tortyr och terror. Kanske höll han på att drunkna i det mörker han själv skapade. Kanske tröttnade han på att bara två karaktärer skulle behärska hela spektrat från hacking till k-pistar, från uppdyrkade dörrar, sprängämnen, dna-analyser, förhörstekniker.

Litet grand var det ändå en utflykt i vår tids avgudadyrkan, övermänniskan.

Med den nya serien är Dahl tillbaka till ursprunget: kollektivt polisarbete, skildrat litet som vad Internet-entusiaster brukar kalla svärmintelligens, när alltså helheten av medvetanden blir större än summan av dem. Och även om de enskilda karaktärerna kan göra verkliga hjälteinsatser är de fortfarande bristfälliga och ambivalenta.

På oräkneliga ställen i sina deckare nämner Arne Dahl ”humanismen” som motgift till vår tids alla katastrofer. Och det märks hos honom, det är som att han kämpar mot övermänniskan som genren lockat honom att skapa.

Till skillnad från A-gruppen är den nya gruppen kvinnodominerad och om man ville, vilket jag inte vill, kunde man reta Dahl för att ha anpassat sig efter nutidens kvinnohegemoni.

Alla människor har våld i sina mörkaste fantasier. Dahls favoritvåld handlar om bomber och sprängda kroppar, gärna i kombination, till exempel genom avancerade nanotekniska prylar med hullingar som sätter sig fast i kroppen. Han gillar också klaustrofobiska tunnlar, gärna flera stycken under varandra.

Dahls misantropi och cynism blänker mörkt mellan varje rad, trots kärleken han uppvisar till sina karaktärer och deras tafatta försök att spela människospelet i en psykotiskt exploderande verklighet. För det spelar ingen roll hur många humanistiska brasklappar som förs in i texten – i vartenda utrymme mellan varenda bokstav finns bara ett budskap: livet är piss och allt går åt helvete.

Jan Arnald är varken den första eller sista kvalificerade författare som går över till populärlitteratur, av ett eller annat mer eller mindre självklart skäl. Men att han kan sin Dostojevskij gör honom knappast till en djuppsykolog. De olika karaktärernas små privata bekymmer med barn, familj, sjukdomar, depressioner ges aldrig riktigt tillfälle att gräva ned sig särskilt djupt i det mänskliga psykets jordlager.

Och kanske är det lika bra. För vi pratar trots allt om underhållning, om distraktion. Missförstå mig inte: utan distraktioner skulle livet bara vara den vrålande mardröm det faktiskt är.

Och nog bryter han den samtida polisdeckarens slentrianprosa tillräckligt ofta med en intressant sats, en starkare metafor än vanligt. Svagast är nog i mina ögon de typiska infällda avsnitten, ofta kursiverade, där de mer eller mindre psykopatiska förövarnas egna tankar eller texter presenteras: där skulle Arnald kunna göra sin prosa bra mycket vassare och mer omskakande.

Läsaren undrar kanske vad ”I cirkelns mitt” handlar om? Tja, klimatterrorism, bomber, alkoholiserade poliser, extremt våld, relationen mellan skog och stad, med Thoureaus ”Walden” i klangbottnen, och annat smått och gott. Men det är liksom inte det som är det viktiga.

Jag vet inte om det är för att jag den här hösten har läst alla de första elva A-gruppen-böckerna i kronologisk ordning, åtföljda av de nästa fyra Opcop-böckerna, inklusive alla små bitar och delar av dramatis personae. Men de allra flesta karaktärerna i Nova-gruppen förefaller mig något tunna i konturerna. Jag antar att Dahl tänker att han har några böcker på sig att slänga kött på benranglen.

Det finns två undantag. Ända sedan jag den första gången såg ”Sharp objects”, en av de bästa tv-serier som någonsin gjorts, har jag älskat en skåpsupande kvinnlig protagonist.

Den intuitiva supersnuten Sonja Ryd som vägrar att be om ursäkt för sin smygalkoholism, och den extremistiske polisavhopparen Lukas Frisell träder fram ur sidorna och rör vid läsarens hjärta, det är som att Dahl har placerat all sin litterära kraft på att göra dem levande.

Må Lukas aldrig kompromissa med sin avsky mot kapitalismen.

Må Sonja aldrig nyktra till.