Vi kan hjälpas åt att slåss mot dödsdriften
Christian Rück har skrivit en fyllig bok om självmord
Publicerad 2024-03-02
I en nekrokapitalistisk, accelerationistisk värld som håller på att förinta sig själv är det inte så konstigt att fler och fler vill begå självmord. I höstas hade jag så många som tre patienter som ville ta sitt liv.
Jag konfronterades genast med psykoanalysens gränser. För vad kan en psykoanalytiker egentligen göra när en patient inte vill leva längre? ”Be dem att läsa Paasilinnas Kollektivt självmord” uppmanade en vän. Det var den bästa antisuicid-boken enligt honom, men även humorn har sina gränser. Det är bara att titta på alla komiker som tagit sina liv, för att inte tala om författarna.
Surrealisterna betraktade självmordet som den ultimata konstformen. Mina patienters dödsdrift tvingade mig att bli kreativ och uppfinna nya metoder, för som en psykoanalytikerkollega brukar säga: ”använd vilka metoder du vill, det viktiga är resultatet”. Mina patienter lever och mår bra nu och en av dem vill själv utbilda sig till psykoanalytiker.
När jag nu läser Christian Rücks ”Ett liv värt att leva” är jag glad över att ha funnit ännu en bundsförvant i kampen mot dödsdriften. För som han själv säger, vårdaren bör stå på livets sida, även om människor så klart har rätten att ta sina liv. Rück gör en omfattande kartläggning av de författare som brottats med dessa frågor och analyserar flera legendariska självmord som den unge Werthers, de politiska konsekvenserna av Lucretias moraliska självmord, den japanska självmordsmetoden seppuku, delfinen Peter som suiciderade efter att ha skiljts från sin skötare, men också erfarenheter från sin egen verksamhet som psykiatriker.
Här finns också många skrämmande tendenser som dödshjälpens Elon Musk, Philip Nitschke, också kallad ”Doktor Död” och hans självmordsmaskin, en apparat som ska göra självmord till en säker do it yourself-resa, där man efter att ha fyllt i ett formulär får frågan: ”Om du trycker på den här knappen kommer du att få en dödlig injektion och dö om 15 sekunder. Vill du fortsätta?”. Rück påminner om hur ofta människor ångrar sig och är skeptisk till denna metod, eftersom den minskar livets värdighet.
Rück kritiserar den deterministiska synen att vissa människor är förutbestämda att dö i suicid. Intervjuer med de överlevande visar att resan mot döden inte var som Titanics olycksbådande färd mot ett isberg, utan fylld av motsägelser, tvekan och hastiga beslut. Han ställer också viktiga frågor om författare som Virginia Woolf. Hade hennes make kunnat rädda henne om han hade tagit henne till sjukhuset ? Ja, mycket tyder på det, och hennes make förlät aldrig sig själv för att han inte reagerade i tid.
Bokens mest fascinerande parti är Rücks tankar kring Reinfeldt-regeringens nollvision 2008 som implicerade att varje suicid kan förhindras. Detta ledde till ”prevention by design”-satsningar som säkrare broräcken och utfasning av farliga läkemedel, men också en onödig ”blame game”, en skuld på familjen för ”de borde ju ha sett något, gjort något, ringt någon”.
Visst, det ligger mycket i det Rück säger, skulden kan vara förtärande, men den kan också göra oss till varsammare människor som ringer det där extra telefonsamtalet när en nära verkar må dåligt. Det finns förlamande och befriande skuld. Så nej, vi behöver inte mindre skuld, utan mer skuld gentemot våra nära och kära, en kollektiv ansvarskänsla, där alla drar sitt strå till stacken, blir kreativa, kommer med idéer som kan ge folk livslusten tillbaka. Det om något skulle höja allas vår värdighet. Det är inte självmordet som är kreativt utan alla våra sätt att stå emot det.
