Mittens rikedom
Publicerad 2014-12-01
Göran Sommardal om ett tappert försök att skildra Kina - från Mao till ekonomiskt mirakel
Göran Leijonhufvuds Pionjär och veteran - 50 år med Kina är en bumling på 895 sidor. Den har blivit det för att boken oavvänt envisas med att vara både en personlig memoar över det som varit, och en oavbruten samtidshistorisk uppdatering av ett land som både rör sig allt snabbare och blir allt mer oöverskådligt.
För övrigt borde underrubriken ha varit ”(Minst) 100 år med Kina och 50 med Leijonhufvud”, eftersom författaren med motiverad nödvändighet alltsomoftast kliver tillbaka i historien för att ge en bakgrund och förklaring till vad som långt senare inträffar.
Göran Leijonhufvud var i drygt 20 år i perioder korre i Peking och Hongkong för främst Dagens Nyheter under åren 1971-2003. 2003-2011 forskade och frilansade han med bas i Peking.
Bäst är Göran Leijonhufvud när han följer historien tätt inpå sina egna strövtåg och vardagsupplevelser eller när den självmant låter sig vecklas ut med utgångspunkt i hans journalistiska uppdrag. Som när han beskriver Pekings trafikutveckling utifrån sina egna cykelvanor, och därmed antyder Kinas hela ekonomiska och materiella utveckling. Eller när han nyfiket kikar in genom det socialpedagogiska nyckelhål som det dagis erbjuder där hans dotter Maria, och ett årtionde senare, hans son Jonathan tillbringar dagarna.
Eller när han följer upp den egna och andras förståelse och missförståelse av Kina genom de historiska händelsernas gångar och labyrinter. När han tar itu med missförstånd och inte sällan rena idiotier är Leijonhufvud alltid klokt mån om att i första hand förklara och reda ut, ibland också när han själv varit på villovägar. Ytterst sällan pekar han finger.
Då och då sammanställer han några av sina många uppföljande reportage för att beskriva ett längre eller mer komplicerat skeende. Det kan gälla den ekonomiska karriären för Gamla tvåan (kinesiskt uttryck för barn nummer två i skaran) i Wujiaping, från busig 8-åring till medelålders egen företagare, eller utvecklingen i den kulturrevolutionära mönsterbrigaden Dazhai. Här förenas konkret iakttagelse och analys med en omsorg som jag skulle vilja tillskriva den reporter, som inte bara har varit där, utan i en väsentlig mening aldrig rest därifrån.
Efter sin egentliga korrespondenttid har Leijonhufvud fortsatt att gräva sig ner i den kinesiska myllan. Först med sitt väggtidningsprojekt, som han redovisade i boken Mao Zedong och den ständiga revolutionen (1975), som sedan fortsatte i den mer historiskt inriktade akademiska avhandlingen Loyal Dissidence. Sedan har han deltagit i ett norskt forskningsprojekt om byvalsdemokrati. Och bägge sakerna har avsatt intressanta spår i den nya boken.
I kontrast till de unika erfarenheter och kunskaper som Leijonhufvud långsamt och tålmodigt samlat på sig genom åren finns en annan rörelse gestaltad i hans framställning, som är tydlig nog men aldrig riktigt uttalad. Det är rörelsen från den Stunde Null som det innebar när Kulturrevolutionens järngrepp lossade såväl runt sederna och sinnena som runt ekonomin och samhällsutvecklingen efter 1976.
Det är egentligen inte förrän han tar itu med den kinesiska internetkulturen som man märker att den egna foglossningen sätter in på allvar.
För att få en insikt i aktiviteterna på nätet berättar han hur han går in på Xinlang Weibo, det största kinesiska sociala nätverket - ett mellanting mellan Facebook och Twitter - för att utröna vad som händer i stunden.
Nätverket har över 500 miljoner användare, med 100 miljoner poster per dag. Och hur man än bryter ner nätverket i delar, med mikrobloggsfunktioner, diskussionsfora, chatterboxar, så blir summan av allt mer än vad som nånsin går att registrera för den enskilde.
Man kan göra stickprov, ge exempel, men aldrig är reportern i närheten av den förrädiska överblick som på den tiden då det offentliga Kina endast erbjöd tre publikationer: Folkets Dagblad, Guangming Dagblad och Röda fanan, som Leijonhufvud berättar om tidigt i boken. Den tidens info-torka är ersatt av dagens syndaflod.
Jag har själv ett konto på Xinlang, jag följer ett hundratal författare, dissidenter, akademiker, skådespelare, kulturarbetare, som jag funnit har intressanta saker att säga.
Att det säkert finns hundratals fler, sannolikt tusentals, tiotusentals, kanske hundratusentals, som jag lika gärna eller hellre kunde följa är en fråga som förblir obesvarad.
Vi är rätt många som gör våra tappra försök att hänga med i de allt våldsammare svängarna, vad gäller miljö, ekonomi, politik, teknologi, jordbruk, urbanisering, mänskliga rättigheter, film, litteratur, där den kinesiskt skenbara enkelheten och överskådligheten en gång rådde.
Och Göran Leijonhufvud är en av de allra tappraste.
