Vittne till vanvård

Pia Bergström

Pia Bergström om timvikariens avslöjande reportage inifrån äldreboendet

Många har kanske inte ens besökt ett äldreboende. Bara sett en och annan chockrubrik om undernärda dementa som bäddas ner efter fem.

I den personliga debattboken Varje dag är en vårdskandal formulerar före detta tim­vikarien Sebastian Lönnlöv (född 1988) sina erfarenheter av vardagsverkligheten på två stora omsorgs- och demensboenden. Skillnaderna mellan det kommunala och det privatägda är inte stora.

Lakoniskt, konkret och detaljerat skildrar Lönnlöv vården av förvirrade, spastiska, kaotiskt rastlösa, eller halvt sovande tv-tittande gamla som måste ha hjälp med det mesta. Om något oförutsett händer, som att någon faller eller tvärvägrar när de ska matas, kläs på eller duschas intimt av någon de inte känner spolieras det ytterst knappa tidsschemat och stressen kan få ilskna gamla att slå och klösas.

De boende övervakas när de tror de är privata och ensamma. Rullstolar fästs så att de inte kan ta sig ur och skada sig fastän de känner sig frihetsberövade. Av säkerhetsskäl. Däremot negligeras vissa saker regelbundet, som att man ska vara två för att lyfta och sköta vissa boende som är oroliga eller nyckfulla. Men då hinner man inte det man måste.

Det man måste är att hålla rutinerna och se till att de gamlas kroppar sköts som de ska, med näring, mediciner, laxermedel, katetrar, blöjbyten i tid, hygien, skötsel av trycksår, ostörd sömn. Men den mellanmänskliga kontakten, närhet och värme, en promenad ute, en extra stund hos någon som inte ens har ord för vad de känner eller vill, hinner man inte med.

I det privata företagets upphandlingslöften som författaren saxar in i vardagsverkligheten likt absurda fragment från en annan värld, möjligen semester- och resebranschen, utlovas att de gamla ska få så frön på våren, åka på svamplockningsutflykter, grilla ute på sommarkvällarna. Baka, dansa, provsmaka exotiska frukter, dessertostar och vin. Insvepta i en filt få njuta varm kvällschoklad på balkongen.

Av sådant ser Lönnlöv intet. Han ser vanvård insprängd i den vardagliga omsorgen, ständiga åsidosättanden på grund av tidsbrist och resursbrist. Personal som trubbas av, med skamligt låga löner och höga sjukskrivningstal. Trots den utlovade ”tryggheten” vimlar det av oerfarna timvikarier som inte ens gått en introduktionskurs. Som tvättar fel, lyfter fel, som kanske utan att veta riskerna slarvar med skyddskläder.

Sebastian Lönnlöv skriver inte förenklande polemiskt, snarast som ett samvetsplågat vittne. Han vågade inte protestera medan han jobbade, av feghet och lojalitet. Men med sitt skönlitterära språk, kan han få fler att förstå. Människors sista tid i livet måste vara något mer än förvaring.

Jag hoppas verkligen att den här boken skapar diskussion, även utanför vården. Äldrevård är en fråga för alla. Liksom barnomsorg kommer den aldrig att kunna ersättas av robotar.