Stalins hus & helvete

Mattias Svensson läser två böcker om revolutionen som tragedi och fars

Mattias Svensson

helskärm

I samband med Sovjetunionens första femårsplan 1928–1932 uppfördes på flodbanken ovanpå gammal träskmark i närheten av Kreml en överdådig byggnad för partiets högsta tjänstemän. Byggnaden står kvar än i dag med bostäder, teater, biograf och butiker, men dess historia som bostad för regeringstjänstemän tar slut med evakueringen för framryckande tyska trupper 1941.

För omkring 800 av husets invånare, liksom ett okänt antal anställda, slutade historien tidigare än så. De vräktes och dömdes under Stalins utrensningar 1937–1938 och åtminstone 340 sköts ihjäl och lades i massgravar utanför Moskva.

The house of government är en monumental berättelse om den ryska revolutionen, vävd kring platsen, huset och dess invånare. Historikern Yuri Slezkine skildrar de storslagna förhoppningarna och genomgripande planerna på hur det helt nya samhället skulle se ut, med nya byggnader och nya familjekonstellationer.

Han beskriver vardagen och de långa arbetsdagarna, som ofta pågick långt förbi midnatt, hos denna oerhört belästa och kultiverade samhällselit (mycket få hade arbetarbakgrund), för att i nästa ögonblick skildra den militäriska disciplinen, flockmentaliteten och mordiskheten hos samma människor.

Ofta blir det både romantiskt och spännande. Den tjusige folktalaren Sergej Mironov förför den gifta Agnessa Argiropulo när hon går på utbildning i socialism i Charkiv, Ukraina. När han lämnar staden kliver hon på tåget och följer honom i endast det hon har på sig, sedan shoppar paret nya kläder i Moskva. I det sovjetiska samhället var tanken att individer skulle vara fria att följa romantik och känsla, eftersom staten fanns där och tog hand om alla behov.

Resan slutade i Kazakstan där Mironov höll i det praktiska ansvaret för tvångskollektiviseringen, indrivandet av grödor och deportationen av ”kulaker”, de lite rikare bönder som skulle fråntas all sin egendom, skjutas eller deporteras till arbetsläger.

I byn Karaganda hittar paret döda människor staplade på varandra. Hit har kulaker skickats för att arbeta, men utan matransoner, så de svälter långsamt ihjäl. Två övergivna barn livnär sig på lösskurna bitar av sina döda föräldrar och sitt döda syskon. Mironov är synbart chockad, men vill helst inte tala om saken. Lojaliteten till partiet och dess planer är viktigast.

På bara fyra år, mellan 1929 och 1933, svälter omkring 2  330  000 människor ihjäl på den kazakiska landsbygden, flest per capita, även om svälten i Ukraina drabbar ännu fler människor.

Hundratusentals flyr eller tvångsförflyttas därtill. Ett pris som partiet anser rimligt och ofrånkomligt för att snabbt kunna industrialisera andra delar av landet, fabriksbyggen som i stor utsträckning utförs av fångar i den växande Gulag­arkipelagen. Med dagens terminologi ­hade man förmodligen talat om en målkonflikt.

Slezkine beskriver hur många, också bland de allra mest hårdföra och lojala revolutionärer som varit med och tagit fram planerna, bryter ihop i mötet med svälten och måste förflyttas. Ingen hade dock några principiella invändningar mot att konfiskera böndernas utsäde, att fängsla eller skjuta de som opponerade sig eller att partiets ord var lag. Dess­utom fanns alltid andra redo att ta deras plats, och en större lägenhet i det ombonade bostadskomplexet vid Moskvafloden som följde med höga poster i byråkratin.

Mironov lyckas väl och får en ledande roll i Stalins stora terror 1937–1938, mass­avrättningarna av hundra­tusentals misstänkta högeravvikare, trotskister, spioner och sabotörer i den egna organisationen. Bland annat är det Mironov som föreslår beslutsmodellen där en trojka utdelar dödsdomarna i stället för skenrättegångar i domstol, vilket ökar takten i avrättningarna.

Parallellt lever Sergej och Agnessa ett romantiskt och flärdfullt liv i de fina salongerna, med fester, flirtar och vågade kläder – fram till den dag också han skjuts, som en av 346 utpekade kontrarevolutionärer. I slutänden motsvarade vare sig huset vid Moskvafloden eller dess invånare revolutionens enorma förväntningar på den fullbordade socialismen.

”The house of government” är med sina drygt tusen sidor en bok med extra allt, i alldeles vansinniga proportioner. Det är omöjligt att inte fascineras.

Redan det genomarbetade omslaget skvallrar om ett prestigeprojekt, omfattningen känns stundtals mer ägnad att överväldiga än att övertyga, och den ekonomiska kalkylen, särskilt beaktande allt arbete som rekvirerats, vågar man knappt tänka på. Boken lever helt enkelt vad den skildrar.

I ett av flera parallella spår till den historiska beskrivningen driver Slezkine en argumenterande tes om den ryska marxismens likheter med en religiös domedagssekt. Det är intressant utan att riktigt övertyga. Är marxismen ett slags religion?

Jag läser Peter Andreas nyutgivna memoar Rebel mother, om hans uppväxt med en mamma som bryter med sin tillvaro som hemmafru på femtiotalet när hos läser sociologi. Hon blir marxist och feminist, slutar tro på kärnfamiljen, kidnappar sin yngste son (Peter) som då är knappt tio år och beger sig till Sydamerika i jakt på revolutionen.

Revolutionen som i Ryssland blev en tragedi är här mer av en fars. Mamman Carol och hennes älskare och äldre söner grälar nätterna igenom om homosexualitet är en borgerlig avvikelse, om Enver Hoxha är den sanna uttolkaren av revolutionen och om Lenin onanerade.

De kommer till ett bondekooperativ i Allendes Chile döpt efter Che Guevara där man, beroende på såväl ointresse som den ständiga brist på toapapper som alltid uppstår i socialistiska lyckoriken, använder donerade marxistiska tidskrifter till att torka sig därbak.

Uppfostran är mycket fri. När den tolvårige Peter tar hem en pistol tycker mamman att det är bra eftersom revolutionen kommer att kräva vapenvana. Det blir upp till honom själv att göra erfarenheter som får honom att inse det dåliga i idén. Jag blir egentligen inte klokare på om marxismen är en religion eller inte, berättelsen är däre­mot både rolig och rörande.

För mitt i all galenskap får Peter en rätt spännande uppväxt med många erfarenheter som han inte skulle vilja vara för­utan. Mammans kärlek och lojalitet kände han alltid, och det kompenserar mycket. Här finns en intressant parallell till The house of government. Även många av barnen som växte upp i det huset minns i ­efterhand sin uppväxt i rätt ljusa termer, mitt under processer som ofta tog deras föräldrar.

I båda böckerna är det också tydligt att barnen som vuxna kom att ha andra värderingar än sina ideologiskt övertygade föräldrar. Barn tål mer än vi tror, men är inte så ­lydiga som föräldrarna vill. Det är rätt hoppingivande.