Hemma trist men borta bra

CLAES WAHLIN om Robert Byron och andra resande författare

Den 20 augusti 1933 är Robert Byron i Venedig: "I morse åkte vi ut till Lido och Dogepalatset såg mycket vackrare ut från en motorbåt än det någonsin gjort från en gondol. En lugn dag måste det vara det värsta stället i Europa att bada på, vattnet är som het saliv, cigarrfimpar flyter in i munnen och det är fullt av maneter. /Lifar kom på middag. Bertie nämnde att alla valar har syfilis."

Inledningen till Byrons Vägen till Oxanien från 1937 är berömd. Stilen pekar framåt. Varje läsare av Bruce Chatwin kan notera hur dennes beundran av föregångaren skuggas av rena brottningskampen: hur överträffa Byron i lakonismer och återgivna, ironiska dialoger? De hade samma slags dröm om att i det korthuggna uttrycket fånga en plats, samma vacklande mellan avståndstagande och omfamning av en främmande kultur.

England mellan världskrigen var reseskildringens gyllene tid. Föregångare fanns, inte minst de så kallade dilettanterna, ett engelskt sällskap som bildats på 1700-talet, vars medlemmar reste till Medelhavet, främst Grekland, för att teckna av antika ruiner. Begreppet bildningsresa var närmast en tautologi, själva syftet med resandet var att bilda sig och, i bästa fall, andra.

Turister, i vår mening, fanns ännu inte (även om Thomas Cook redan i mitten av 1800-talet hade arrangerat de första gruppresorna till Italien), vilket inte hindrar Byron från att klaga över andra resenärer, de som inte söker utvidga gränserna för mänsklig kunskap: "De där nutida resenärerna känner man ju till; dessa förväxta skolpojkar och pseudovetenskapliga tråkmånsar utskickade av en samling avdankade tjänstemän för att ta reda på om sanddyner sjunger och snö är kallt."

Första världskriget stängde Europa för resandet och när passet införs 1915 uppfatttas detta, inte minst efter kriget, som ytterligare en restriktion. I passet lät Byron i utrymmet för Särskilda kännetecken skriva "En melankolisk uppsyn" och på platsen för makans fotografi ritade han en så bisarr teckning att passet makulerades.

Byron må med Vägen till Oxanien ha skrivit den främsta av tidens reseskildringar, men han är allt annat än unik i sina förehavanden. Titeln ekar sin tid ( Huxleys Along the Road, Orwells The Road to Wigan Pier) och den nyss citerade inledningens Jag-Hatar-Att-Vara-Här är närmast retorisk, och knyts ihop med en av bokens sista rader: "England såg trist och fult ut från tåget."

Alla gav de sig av. Robert Graves till Mallorca, Norman Douglas till Capri, Lawrence Durrell till Korfu, Aldous Huxley till Kalifornien, Christopher Isherwood till Berlin, W. H. Auden till New York, Bertrand Russell till Kina, Somerset Maugham och Katherine Mansfield till Rivieran, V. S. Pritchett till Paris, Stephen Spender till Wien, George Orwell till Paris och givetvis har vi Ezra Pound i London, Paris och Italien, James Joyce i Paris och Trieste, Hemingway i Paris, Spanien och Italien och T. S. Eliot i London och Paris. Lawrence Durrell fann sig med viss rätt föranledd att i brev hem från Korfu 1936 - med versaler - undra: "FINNS DET INGEN ALLS KVAR I ENGLAND SOM SKRIVER?"

Solen lockade, givetvis, men också en känsla av frihet från vad man fann vara ett instängt och sexuellt hämmat England. Isherwood lyckades undkomma en rättegång i Tyskland där han anklagades för "ömsesidig masturbation i fjorton länder". Men det fanns också en politisk strävan, i varje fall för Robert Byron, vis av första världskriget och informerad om vad som egentligen sker i Tyskland 1933: "Någon måste bryta den moderna nationalismens tabun i mänsklighetens intresse. Affärsvärlden kan det inte. Diplomatin vill inte. Det måste vara sådana som vi."

Efter 1931, då England övergav guldmyntfoten, blev det plötsligt dyrare att vistas i ett tidigare närmast löjligt billigt Europa. Således Asien. I Byrons fall Indien och Bysans, alltså Persien och norra delen av Afghanistan, området kring gränsfloden Amu Darya mot Ryssland, som en gång kallades Oxus. Alexander den Store var här en gång, Willy Kyrklund är inte långt från Byrons färdväg i sin Till Tabbas två decennier senare. 1929 hade en tjugofyraårig Byron publicerat The Byzantine Achievement, ett verk som behandlade Bysans konsthistoria från antiken fram till och med renässansen, skrivet i syfte att försöka justera vurmen för det klassiska Grekland.

Den dagboksform Vägen till Oxanien är skriven i bemästras med sådan elegans att det är svårt att tro att han i själva verkat ägnade tre år efter hemkomsten åt att sammanställa de synnerligen strapatsrika resorna så att allt skulle verka nedtecknat i ögonblicket. Hans exakta beskrivningar av arkitekturen kan varje skrivande lära sig av och iakttagelseförmågans förvandling till språk är avundsvärd. De komiska dialogerna är berömda, kanske allra mest den där den välrenommerade arkeologen och historikern Ernst Herzfeld försöker hindra Byron att fotografera Persepolis under förevändning att Chicago-universitetet har copyright på allt bildmaterial. Byrons utmanar honom på duell och den stackars professorn har lika liten chans att värja sig som Byrons läsare intill denna dag har.

Reseskildring

Claes Wahlin