Girigheten segrade till slut i opiumkriget

Amitav Goshs Ibis-trilogi är en relationsväv som skulle bli bättre som film

Amelie Björck

helskärm

Jag stötte först på den indiske författaren Amitav Ghosh när han debatterade litteraturens relation till klimatet. I den uppfordrande litteraturfilosofiska skriften ”The great derangement” från 2016 (”Den stora galenskapen”, 2020) visade han med skärpa hur romankonsten alltför länge hjälpt till att understödja en förödande antropocentrisk världsbild.

I romankonsten, menade han, har tillvaron reducerats från mångfaldens planet till en värld med mänskliga mått – en värld för den vita borgerliga familjen att nyttja för sitt eget välstånd. De stora katastroferna och det spirituellt okända har skrivits ut ur högstatuslitteraturen och hänvisats till fantastiken, som nedvärderats. Inte förrän i vår sena tid har stora frågor (som klimatet) börjat sippra in i statuslitteraturen. Förseningen är en katastrof i sig.

En blir såklart nyfiken på vad Amitav Ghosh själv skriver för sorts romaner. Därför gav jag mig i kast med det storverk han arbetat på de senaste tio åren, den så kallade Ibis-trilogin. Sammanlagt handlar det om drygt 1 600 stadigt källförankrade sidor som kretsar kring opiumkriget mellan Storbritannien och Kina 1838–41. Trilogins sista del, ”En våg av eld”, presenteras nu på svenska. Ylva Gisléns översättning är i sig ett storverk, fast texten säkert är vigare på engelska. Var och varannan passage kryddas med termer eller slang på olika indiska språk, på kinesiska eller pidgin. Varje bokdel avslutas med en ordlista.

Under läsningen tänker jag att jag hellre tagit del av detta verk på film. Det krävs ett historieintresse på nördnivå för att härbärgera alla de detaljer som intrigen plöjer genom. Berättelsens episka drag och myller skulle göra sig fint på bred duk. Fast kanske är bygget för komplicerat.

Huvudgalleriet består av runt 15 aktörer i det uppseglande opiumkriget, som på olika sätt förenas av skeppet Ibis – ett fartyg som byggdes som slavskepp, men riggades om för opiumhandel. Personer som var huvudfigurer i del ett (Deeti, Paulette, Jodu) kan komma igen som bipersoner i en senare del och vice versa. Kronologin gör också kaststygn, så det är först i romanens fullbordan som alla har fått sin historia berättad och väven hänger ihop.

På vägen får vi veta allt om hur det är att vara indisk sepoy eller barnsoldat med pipa eller trumma, vilka persedlar och hierarkier som gäller och hur lägerförflyttningar på land och till sjöss går till. Hur en indisk änka riskerar bålet eller måste be sina bröder om lov att resa till sin mans grav. Hur köpmännen kunde ha dubbla familjer, en hemma i Bengalen, en i handelsstaden Kanton. Hur en brittisk memsahib kunde skicka sin snickare skrämselpropaganda mot onani – för att snart övergå till mer köttslig behandling.

En relationsväv växer fram, ömsom lärorik och gripande, ömsom lätt och melodramatisk. Humorn är lågmäld förutom i de gubbslemmiga sexscenerna och språket är ganska trist trots lokalfärgen. Opportunism, militärfetischism, rasideologi är de vinnande krafterna, kärleken leder mest till sorg.

Jag tänker att Ghoshs projekt på sätt och vis rör sig farligt nära det slags traditionella modernitetsroman som han i sin litteraturfilosofiska kritik vänt sig mot, som naturaliserar habegäret och den vita modernitetens progression på bekostnad av allt annat. Romanen handlar ju om imperialismens segertåg.

Skillnaden är förstås Ghoshs kritiska udd och hans indiska och kinesiska perspektiv som räknar in lidandet och förlusterna. Han gestaltar med rätta opiumkriget som imperialismens fulaste grimas – en skandal utan dess like.

Författaren pumpar in kunskap från ett unikt arkiv, vars upphovsman Neel Rattan Halder också blir en karaktär i romanen. Arkivet omfattar dagböcker, brev, tidskrifter, rapporter, officiella dokument och historisk forskning från Neels tid som informant på den kinesiska sidan. Sympatierna hamnar hos kommissionär Lin Zexu som söker en fredlig lösning när opiuminflödet gör den kinesiska befolkningen alltmer blek och hålögd. Kineserna vill reglera handeln men britternas svar blir fullskaligt anfall i frihandelns namn. Handelsmagnaterna segrar över krigsrätten och folkhälsan – och blir ännu mer snuskigt rika. Indiskt och kinesiskt blod färgar Pärlfloden röd.

I trilogins slut står alltså girigheten som segrare: Hongkong köps upp av brittiska och kinesiska opiumkarteller i ohelig allians. En som hälsar händelserna med jubel är gurun Baboo Nob Kissin. Äntligen är undergången i sikte! Endast armageddon kan förgöra denna ruttna värld så att den kan återuppstå, rosig och ny. Jag vill inte tro att denna dräpande analys delas av Ghosh. Jag tar fasta på den ljusare slutbilden: Skeppet Ibis seglar efter en stillsam kupp iväg med historiens förlorare – den lilla skara personer som ännu har hjärta.