Plötsligt är det Trump som är den mänsklige
Elitismen i boken får Maggie Haberman att framstå som antidemokrat
Publicerad 2022-12-13
Det har förmodligen skrivits fler böcker om Donald Trump än om någon annan levande president i världen – 1 200 titlar hittills. New York Times-journalisten Maggie Haberman har med andra ord en del konkurrens. Hon spänner bågen högt: detta är ”boken som Trump fruktar allra mest” enligt omslaget, men så är hon också en av de få journalister som bevakat Trump långt innan han blev president.
Och detaljer saknas inte på de nära 600 sidorna. Relationen till svärsonen Kushner, hur sjuk Trump egentligen var i covid – allt är med, till och med Trumps egna, handskrivna kommentarer till bokens innehåll. Med andra ord, matig och mysig läsning för USA-nörden. Boken är mustigt översatt, bortsett från lite kantiga begrepp och en del uteblivna slutparenteser.
Någon ny infallsvinkel har dock Haberman inte. Det är samma maktgalna virrpanna som tecknas här som hos Michael Wolff och Mary Trump. En man som aldrig hade tagit presidentvalet på allvar och inte ens ville vinna – tills han råkade göra det. Som föraktar sina egna anhängare ”de är ju för fan inte kloka” och inte egentligen har starka politiska åsikter, utan anammar de som passar bäst. Varken abortmotståndare eller rasist i grunden, enligt Haberman – men opportunist ut i fingerspetsarna.
Och som sedan fick smak på makten och drev landet som sitt personliga byggföretag, för att se valförlusten 2020 som ett första slag i ett krig som måste vinnas.
Timmarna kring Kapitolium-stormningen skildras så håren reser sig på en. Trumps panik, famlande efter lösningar som blir allt galnare, och en outbildad amerikansk befolkning som följer efter, med döda och sårade som resultat. Tänk att en enda människas personlighet kan ha så stor inverkan! En påminnelse om att visst finns det objektiva samhällskrafter som driver utvecklingen framåt, men! – det finns också människan.
”Jag vill inte se några liksäckar” sa han och planen vände om.
Och Haberman tecknar en fulländad bild av en narcissistisk personlighetstyp, ända ner till den blandning av bakterieskräck och risktagande som gjorde att Trump blev så ambivalent vad gäller covid.
Problemet med Haberman är att hon är elitist. Varenda por i bokstäverna osar elitism och gör att effekten blir det motsatta: man får sympati för Trump! Han framstår som mänsklig! Hennes kritik går nämligen inte ut på att han gjorde världen sämre, utan på att han inte alls beter sig som en president ska. Han är ovärdig, klumpig, burdus och stöter sig med det militärindustriella komplexet.
Till exempel skriver hon nedlåtande om den gång Trump hade beordrat en militär attack i Mellanöstern. Planen var på väg mot mål, men då fick Trump höra att anfallet skulle kunna döda 150 personer, och ändrade sig tvärt. ”Jag vill inte se några liksäckar” sa han och planen vände om. Sympatiskt enligt mig och kanske något fler ledare borde tänka på, men i Habermans ögon är det ett exempel på ett kaosartat ledarskap och ”hur hans vilja att slippa få skulden ofta drog det längsta strået”.
Tydligast blir den här elitismen i utrikespolitiken, där Haberman beskriver hur Trump inte verkade förstå ”vad det var för mening med att ha en flygbas i Saudiarabien, eller en flottbas i Bahrain” och tyckte att USA spenderade för mycket pengar på Nato. Den åsikten delas nog av många människor världen över, men Haberman framställer det som att han är svagbegåvad. Trots att hon beskriver en antidemokratisk ledare, är det paradoxalt nog hon själv som framstår som antidemokrat.
