Tarkovskij

Uppdaterad 2012-04-08 | Publicerad 2012-04-04

En man fylld av motsatser

Den ryske filmskaparen Andrej Tarkovskij gjorde bara sju långfilmer, men alla har blivit ikoniska. Den sista, Offret, spelade han in i Sverige, med Erland Josephson i huvudrollen.

I år skulle Tarkovskij ha fyllt åttio. Förlaget Atrium firar jubileet genom att ge ut hans Martyrologion. Dagböcker 1970–1986,  i översättning av Håkan Lövgren. Det är en heroisk gärning, av både förlaget och översättaren. Nära 900 sidor av tankar om film, filosofi, religion, detaljerat nedskrivna drömmar, citat ur Hesse och Dostojevskij, utkast till filmprojekt som aldrig hann blev verklighet, inköpslistor och förteckningar över skulder.

Andrej Tarkovskij framstår som en historisk, social och konstnärlig paradox.

En modern västerländsk konstnär – fångad i en sovjetmedborgares kropp.

Ett världsnamn – som hankade sig fram på lånade pengar.

Skapare av experimentell film – i ett land där socialistisk realism var den enda tillåtna konstriktningen.

Maktlös på gränsen till det outhärdliga – och samtidigt ständigt i centrum för maktens intresse.

Ortodox kristen – som låter sig bli spådd och sysslar med healing. Det sista är kanske inte så märkligt, då varje folklig tro gärna närmar sig folktron. Men för Tarkovskij är magiskt tänkande inget tidsfördriv, han är skrockfull såsom bara en konstnär kan vara: på blodigt allvar.

Anledningen till att Tarkovskijs filmproduktion blev så sparsam är att den sovjetiska filmindustrin byggde på modellen ”social beställning”, där statliga filmmyndigheten Goskino gav regissörerna uppdrag. Men Tarkovskij höll sig till den västerländska auteur-traditionen och ville sätta sin egen, individuella prägel på filmerna. Eftersom han så att säga beställde av sig själv, blev hans väg genom byråkratin ett martyrium.

Tarkovskij skriver brev till partikongressens presidium, till generalsekreteraren, till europeiska statschefer. Hans filmer diskuteras i partiets högsta ledning. Maktens förhållande till konsten under Sovjetimperiets tid är en brutal och tragisk men samtidigt paradoxalt storslagen historia. Varje diktrad, varje meter film, varje penseldrag mättes och vägdes av makten.

Hur lever man i detta kraftfält av ständig uppmärksamhet – och ständig kontroll?

”Martyrologion” betyder ”berättelse om en kristen martyrs levnad” på kyrkslaviska. Tarkovskijs liv var fyllt av lidanden. Störst av dem var den påtvingade skilsmässan från yngste sonen Andrej.

Under tiden Tarkovskij filmar i Italien och Sverige hålls sonen som gisslan av hemlandets myndigheter. Fem långa år, en evighet i ett barns liv. När de äntligen ses i Paris är fadern märkt av sin dödliga sjukdom.

Egentligen är det svårt att förstå hur Nostalghia och Offret blev till. Tarkovskijs dagböcker från exilperioden skildrar en vandring genom helvetet. Konstnären har ingen fast bostad, han är skild från sin familj. Livet är gastkramande väntan och ett kaotiskt jagande efter pengar.

Privatlivet skildras ytterst sparsamt i dagboken. De sista åren i Sovjet är familjen olycklig. Gräl och svartsjuka antyds. När Tarkovskij lämnar landet får man nästan en känsla av att han gör det i stället för att skilja sig. Skilsmässa på ryska innebär nämligen att barnet stannar med modern och förlorar kontakten med fadern. Tarkovskij var själv barnet i en sådan skilsmässa, då hans far, den kände poeten Arsenij Tarkovskij lämnade familjen. Den självbiografiska filmen Spegeln handlar om det.

Tarkovskijs flykt till utlandet ser ut som ett offer. Till lidandets gud, och illusionens. Hellre sakna sonen och behålla illusionen om att återföreningen läker alla sår, än att återvända hem, möta sonens blick i verkligheten och kanske behöva skiljas från honom på riktigt.

Både människan och konstnären Tarkovskij visar nämligen upp ett oförsonligt drag i dagböckerna. Få vänner och kollegor passerar hans kritiska nålsöga, knappt han själv. Han gör upp med alla fadersgestalter. Med Ingmar Bergman har han ett långt och lyckligt distansförhållande, samlar alla tecken på Bergmans uppskattning men omvärderar honom besviket efter ett intetsägande möte i Stockholm:

”Jag tycker inte om det som andra åstadkommer. Jag har helt slutat att uppskatta Bergman och Nykvist i hans filmer.” (29 sept 1985, på väg från Sverige till Florens.)

Dagbokens sista mening är ”Negativet har /…/skurits sönder på ett antal godtyckliga ställen”. Man skulle kunna säga samma sak om dagboken. Rikedomar av fantastiska klipp och utsnitt, en överdådig bråte. Filmen går att framkalla ändå, tänker jag. Även om negativen är klippta.

Inga-Lina Lindqvist

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.