Stefan Lindbergs prosa är ren förförelsekonst

”Viskarna” väver skickligt ihop fantasi med verklighet

helskärm

I Stefan Lindbergs nya roman ”Viskarna” följer vi en författares absurda belägenhet. Med hans egna ord: frukterna av hans överhettade fantasi har börjat ta gestalt i verkliga livet, och det verkliga livet har tömt hans författarskap på fiktion. Berättaren lider inte av post-postmodern verklighetshunger utan av fiktionslöshet. Han har problem med verkligheten.

”Viskarna” är den tredje och avslutande delen i Lindbergs Fridhemsplanstrilogi. Den första delen, ”Nätterna på Mon Cherie”, förvandlade faktaälskarnas favoritmordgåta till fiktion. I den uppföljande ”Splendor” började fantasin visa sig som en gengångare i romanens verklighet. Och i ”Viskarna” har dikt och verklighet vecklats ut och in ur varandra så många gånger att det inte längre går att skilja dem från varandra.

Däremot lider Lindbergs roman inte av brist på verklighetsförankring. Här finns klassresans rörelse från arbetarklass till kulturellt kapital, barndomsinteriörer från Alingsås och nutida familjeliv i lägenheten på Fridhemsplan. Utöver det är romanen till brädden fylld av intriger, spår och korsreferenser. Åtta berättelser bygger upp en rik roman där spionmisstankar, mystiska KTH-doktorander, kusliga kyrkogårdar och avdankade centrallyriker alla spelar sin oväntade roll.

Varför, funderar jag en bit in i romanen, ägnar vi så mycket tid åt att fundera över skillnaden mellan dikt och verklighet när det egentligen är likheten dem emellan som är mest intressant? Fel ord. Livsavgörande.

Frågan gestaltas i berättelsen om Alicia och döden. Tonårstjejen Alicia söker upp författaren Stefan Lindberg med övertygelsen om att hon är levande död. Hans egen roman ”Splendor” går igen och ställer så att säga författaren till svars: nå, allt det där som du skrev om och blev så uppmärksammad för, hur ska du nu förhålla dig till det? Berättelsen kulminerar i en sensmoral: det är lika svårt att ha problem med verkligheten som att ha problem med fantasin. Utan fantasi står vi oss slätt mot verklighetens illusionsskapare.

När Lindberg är som mest bländande är hans prosa ren förförelsekonst. Han har verkligen en helt egen litterär röst: bildad och nyfiken på allt, kvicktänkt och munvig. Bäst kommer den till uttryck i den metapoetiska berättelsen ”Ungdomens källa”, som vore den en novellistisk gestaltning av Carl Jonas Love Almqvists ”Törnrosens bok” med alla sina tillägg och appendix. Illusionsskapandet skapar hunger efter mer liv, mer fiktion.

Farten är genomgående hög, ändå blir jag besviken när jag kommer fram till de formativa frikyrkoåren och 1990-talets erotiska och litterära bildningsresa. Prosan tappar lite av sin livfullhet. Det är som om det viktigaste, mest formativa, inte låter sig berättas, inte går att ge ny form.

Romanens slut färgas av den här misstanken. Tempot är rasande högt, mysterierna staplas på varandra när romanen plötslig gör en u-sväng och författarens käraste vän minnet tvingas till omprövning. Elegant. Så slapp han sätta punkt.