Offentliganställda jagas in i väggen

Anneli Jordahl

Tidshetsen knäcker välfärden

”Allt ska gå skitfort och ändå bli perfekt”, säger en tandläkare på Folktandvården i ett av Kristina Mattssons reportage om hur övervakningen och effektivitetshetsen på arbetsplatserna gått in i absurdum. Att hemtjänstare springande knappar in tidsåtgången för arbetsmomenten är bekant för de flesta. Något hemvården levt med sedan Göran Perssons svångremspolitik på 90-talet. I en intervju i P1:s Studio Ett kom det fram att personalen i Strängnäs tvingas klocka sina egna toabesök.

Men att tandläkarna är lika stressade av arbetsgivarens elektroniska tidbok är kanske mindre känt. Det som har hänt de senaste åren är att även välfärdsamhällets högstatusyrken dissekeras.

Blir det lönsamt att detalj­övervaka arbetet? Leder det till bättre resultat? Alliansregeringen gav polisen ökade resurser, men färre brott löstes. Kravet på administration ledde till att poliser som behövts ute på fältet satt bakom skrivborden, med datasystem som inte var avpassade för verksamheten. Så ser det dystra scenariot ut överlag numera i offentlig förvaltning.

Kristina Mattssons smarta utgångspunkt är att alla verksamheter granskas, utom själva granskningssystemet. Det är just det hon på detaljnivå gör med den här reportageboken. Historiskt går hon från Taylors idéer om det repetitiva arbetet för hundra år sedan till hemtjänstens digitala Tes-dosa. Under 70-talet och 80-talet försvann tidsstudiemännen. Metall och LO drev igenom tanken på ”det goda arbetet” som genomsyrades av en tillit till de anställda.

Så kom ett 90-tal med nyliberal New public management som ville sätta sprätt på offentliga sektorn genom bolagisering, konkurrens och kundval. Men det hela har fått motsatt effekt. Kvalitetsnivån på både skolan och vården sjönk, medan byråkratin ökade. Administratörer på chefsnivå anställdes för att mäta och granska medan personalstyrkan som skulle utföra jobbet blev allt färre.

Det är tur att det är just Kristina Mattsson som skriver, annars hade det varit lätt att gäspa sig igenom ett viktigt ämne. Hon är nämligen bra på att få torra fakta att svänga genom att lyfta fram människor, kärnfulla replikväxlingar och talande anekdoter. Exemplen hittar hon på ett självklart vis från hela landet. Och hon lyfter fram både aktuell sakprosa som Katrine Kielos Det enda könet och skönlitteratur som Folke Fridells romaner om ”maskinbetjänternas” själsdödande arbete. Mattssons vision är att finna samarbetsformer mellan privat och offentligt driven verksamhet som ”utvecklar välfärden utan att skattebetalarnas pengar hamnar i skatteparadis.”

Kristina Mattson har med sina två tidigare reportageböcker om papperslösa och om utarmningen av landsbygden blivit en av våra viktigaste analytiker av tillståndet i landet. Hon skriver på ett självklart, rättframt och medryckande vis. Vet att man når största effekt när man inte skriver i affekt. Adrenalinstinn positionering är inte hennes metod. När hon i slutkommentaren använder ”perverst” två gånger studsar jag till.

Forna tiders tillit och tro på personalen är borta. På 90-talet gick stora delar av offentliga sektorns anställda ”in i väggen”. Ingen tycks ha tagit lärdom av vad det kostade samhället. Vad heter nästa stressåkomma?

Varje politiker i detta land borde omedelbart läsa Kristina Mattssons bok.