Jesus, en sån debut

Jack Hildén

Närvarande och riktigt bra av Johan Heltne Förhoppningsvis har Heltne mer material i sig

helskärm

Närvaro. En enkel sak som är obefintlig i många romaner. När en text har närvaro, eller vad man nu vill kalla det, ordet är egentligen utbytbart, nerv fungerar också och jag tror ni fattar vad jag menar, då kan den handla om nästan vad som helst.

Det handlar dock inte om vad som helst, utan om Jonathan och ­Nina, medlemmar i Livets Ord under tidigt nittiotal. De åker med ungdomsgruppen till Israel, blir kära, är i Ninas sommarstuga. Som om skammen över att vara kär inte räckte, försöker Jonathan samtidigt dölja sin epilepsi.

Eller, han väntar på att bli helad. Det har tagit ett tag och Gud visar inga tecken på att få det så kallade arslet ur vagnen. Varför blir han inte helad? Det är en fråga som den påtvingade psykologen ställer upprepade gånger, och som Jonathan inte har svar på.

Johan Heltne frammanar närvaron, eller nerven, på flera sätt. Ett är att ­inte släppa blicken från detaljerna. ”Gick. Tittade ner i golvet. Det var fossil i nästan varje sten”, till exempel. Boom. Jag är där, jag är precis ­lika nära stengolvet som huvud­karaktären.

Ett annat sätt är att låta scenerna pågå. Radbrytningarna är få. Kanske skulle jag inte bry mig om deras ­möten och predikningar, om det var utsnitt. För att engageras måste jag få allt. Hela den dramaturgiska kurvan i predikanternas retorik, hur de börjar med ett exempel i vardagen och vidare med hur Gud appliceras på alltihop, först därefter kan publiken börja tala i tungor.

Samma sak med Jonathans psykolog. Det finns samtal som är lika tjatiga och tonsäkra som ett avsnitt av In treatment. Precis som med tv-serien är man ovan vid att samtal tillåts ta sådan tid. Inga specialeffekter, inga teatraliska utbrott. Sen sitter man där och känner, utan att riktigt ha förstått hur det gick till.

Det finns ingenting att vara rädd för är fylld av den sortens suveräna dialog. Lika ovanlig och skenbart enkel som att ge texten närvaro. Jonathan och Nina är bra karaktärer, Jonathan så nedpressad av skam/skuld (psykologen försöker reda ut det där), men ändå rustad med kvickhet och styrka. Nina kommer ”utifrån”, och har redan tagit del av världen på ett annat sätt, är därav lite axelryckande inför alla maniska pastorer.

Det finns många likartade scener som liksom staplas på hög. Jonathan betraktar Nina på avstånd, hon gör en rörelse där till exempel kjolen åker upp och trosor skymtar, han får svårt att andas. Jag har nog aldrig läst en bok som ger så många skildringar av att skjuta upp sex. Det låter kanske hånfullt, men det är inte meningen, deras relation är fin och levande. Man hejar på dem, vill att de ska ligga och strunta i resten.

De andra medlemmarna i Livets Ord är inte lika dynamiska. Mest förrädiska och äckliga. Den hotfulla stämningen lämnar aldrig Jonathan hur långt bort han än rymmer. När en kamrat räcker fram glass är det som att hen samtidigt kan ha en kniv bakom ryggen. En stor del av bokens förtjänst är ju att Jonathan inte erkänner det som de flesta läsare gissningsvis ser; att deras världsbild är ganska förvrängd. Jonathan tror, han tror så hårt att han faller till golvet i kramper. Det är ju när han är med Nina och syndar som han mår dåligt. Bäst mår han när han hänger sig åt det som är enkelt och bekant, alltså kyrkan. Den är en tröst.

Här är det frestande att basunera ut något i stil med att detta är den bästa svenska debuten sen bla bla bla, men hur mycket säger det? Den är riktigt bra. Förhoppningsvis har Heltne mer material i sig (det här är ett annat vidrigt sätt att avsluta recensioner på). I ett debutantporträtt skriver han kort om sina egna erfarenheter av Livets Ord. Jag tvivlar inte ett dugg på förmågan att skapa fiktion utifrån egna upplevelser. Det är bara det att ärendet är ovanligt specifikt. Miljön unik.