Komik mitt i tragiken
Publicerad 2015-01-14
Jia Pingwa degraderar de maktlösas liv och död
Jia Pingwa tillhör den andra generationen författare som ”släpptes lösa” efter ”Den stora proletära kulturrevolutionens” slut 1976. Den första generationen brukar beskrivas som den som skrev om sina ärr och sår, dit hör Zhang Jie och Shen Rong. Den andra generationen brukar betecknas de ”rotsökande”. Dit hör också Mo Yan, Han Shaogong, Liu Xinwu, Feng Jicai och Deng Youmei.
Vad som skiljde de två sorterna var inte bara ämnesvalet för deras berättelser utan också att de senare engagerade sig mer i frågor om litterär gestaltning och retoriska uttrycksmedel, i en mer konsekvent ambition att lämna bakom sig den enfaldiga socialrealismen.
Till skocken hörde därmed också litteraturkritiker, som Li Tuo, och i deras litterära följe fanns inte bara kinesiska författare utan också utländska inspiratörer som Kafka, William Faulkner och Garcia Marquez.
Romanen Lyckan, är en av Jia Pingwas populäraste romaner, i jämnbredd med Qinqiang (2005), hjälpligt översatt till Shaanxi-opera, och Övergiven stad, först publicerad 1993, strax förbjuden på grund sina sexskildringar och inte återutgiven förrän sjutton år senare. Och då fortfarande, liksom i viss mån hela Jia Pingwas författarskap, en nagel i ögat på den kulturkonservativa, vänsterreaktionära offentligheten, samtidigt som han tillhör en av publikens absoluta gunstlingar.
Två upplevelser spränger sig fram under min läsning av Jia Pingwas roman, stiltroget översatt av Anna Gustafsson Chen. Det makligt godmodiga, dagboksbladmässiga tempot i berättelsen. Om hur den flöjtspelande lumpsamlaren Lyckan Liu och hans vänner och kollegor Wufu och Åttan Huang och Shi Kackalorum drar runt med sina kärror. De fyller dem med tidningspapper, rivningsträ, metallskrot, kanske ett gäng bortkastade sprutor, för att vid dagens slut, om allt har gått bra, belöna sig med en extra god omgång nudlar med något efterlängtat sovel som tilltugg. Helt enkelt historien om hur ett gäng migrantarbetare från landsbygdsstaden Shangzhou lever livet i den gamla kejserliga huvudstaden Siàn, strösslad med historiska minnesmärken, i det sig tilldelade lumpsamlardistriktet.
Men redan i förutsättningarna har tillvarons dramatiska våldsamheter utspelat sig. Lyckan själv har sålt sin ena njure, när det blev för riskabelt att sälja blod, för att kunna bygga det efterlängtade huset. Hans käresta Meng är hårfrisörska, men som så många av Folkrepublikens hårfrisörskor är hon lika mycket prostituerad som coiffeuse. Alla hennes intjänade pengar går till att underhålla polisen på hemorten, för att de ska besvära sig med att leta efter hennes brors sjappade mördare. En av hennes bästa kunder är möjligen den rike man som har köpt Lyckans njure, som denne därför betraktar som sin hemligt förbundne. Det är just genom att bädda in den starkaste livstragiken i den humoristiska löpande berättelsen, som Jia Pingwa uppnår sin samhällssatiriska effekt. Genom att konsekvent beskriva degradering av de maktlösas liv och död.
Som när Lyckans bästa kompis Wufu dör, och han sedvanemässigt måste återbördas till hembygden för att jordbegravas. Det enda sättet är att vira in kroppen i en matta, med innehållet föregivet som fläsk, med en vit tupp fästad vid emballaget för att hindra den dödes själ från att fly sin kos.
När detta bara låter sig beskriva som komik, aldrig kan byggas till någon storartad tragisk katharsis, så blir det, med den rättrogne kritikern Xiao Yings ord, ”ett skrivsätt med smak av det obetydliga, lågsinta, dystra och till och med obscena”.
Det vill säga: upplevelsebart och genomskådligt.
