Vem behöver Marx i dag?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-24
Åsa Linderborg om ett försök att återuppväcka en vänstertradition
Det är många som har gjort anspråk på att beskriva och förklara det så kallade ”epokskiftet”. Resultaten har varit av skiftande betydelse, men otvivelaktigt pågår det ett intellektuellt samtal som skulle engagera ännu fler om alla bara hade en möjlighet att delta. Med Vänstern efter socialismens död vill Klas Gustavsson introducera den nya internationella vänsterdebatten för en bredare publik. Lättfattligt men kritiskt presenterar han tänkare i ropet som Michel Foucault, Jürgen Habermas, Michael Hardt och Antonio Negri, med flera.
Därtill vill Gustavsson formulera ett självständigt debattinlägg om vad vänstern och socialdemokratin är och borde vara. Så vill han visa att marxismen har bäring också för vår tid, även om utvecklingstanken är förfelad. Han ifrågasätter postmodernismen för att den omöjliggör maktkritik och han påtalar identitetspolitikens otillräcklighet eftersom förtrycket där reduceras till diskriminering. Han vill att arbetarrörelsen ska se klasskonflikterna och erkänna socialismen som ett alternativ. Och han har inget till övers för den viljelösa ”postpolitiska” socialdemokrati som beskriver sin samhälleliga roll som att vara ”bråkstakar i city” eller som förmedlare av ”kärleksord i lönn”, som han bitskt citerar ur ”90-talsprogrammet”.
Denna självständiga
och viktiga kritik hade blivit än skarpare om den knutits samman med verkligheten: hur ser klassamhället ut och vilka är egentligen de ”sociala krafterna” som är i rörelse? Vad betyder det strategiskt att arbetarklassen feminiserats och är multietnisk? Har makten verkligen inget centrum? Det avslutande kapitlet om motståndets former får med sitt fokus på Subcommandante Marcos gerillarörelse en lätt revolutionsromantisk inramning. Just för att Gustavsson vill prata klass och klasskamp, är det obegripligt att fackföreningsrörelsen i varken Nord eller Syd nämns - särskilt med tanke på att den kanske mest framgångsrika kampen organiserats just där (se bara massdemonstrationerna som fick Berlusconi på fall eller demokratiseringsprocessen i Sydkorea). Hur får vi LO - som i dag är svagare än någonsin eftersom såväl Svenskt näringsliv som regeringen ser det som en kravmaskin och antikvarisk kvarleva - att inse att fackföreningsrörelsen måste demokratiseras och bygga sina kontakter internationellt och horisontellt i stället för vertikalt inom nationalstatens ramar? Hur ska den politik formuleras som återbildar den meningsskapande alliansen mellan arbetarklass och medelklass som en gång lade grunden till välfärdsstaten?
Analysens brister beror kanske just på epokskiftesteoretikernas i vissa avseenden alltför stora inflytande på vänsterdebatten; de är ju nämligen helt ointresserade av arbetarklassens erfarenheter och fackliga kamp. Invändningarna till trots hamnar Gustavsson i gott sällskap: vänsterns styrka har alltid varit att formulera obekväm samhällskritik, inte att komma med lösningar. Den dag den lyckas med båda sakerna måste något hända på riktigt.
Man kan placera Klas Gustavsson i den fina socialdemokratiska vänstertradition som i skarven mellan 1960- och 70-tal bars upp av Gunnar Gunnarsson och Jan Lindhagen och senare av Rune Nordin. Deras demokratiska tanke var att alla inom rörelsen måste ges en chans att ta ställning till den nya teorierna, samtidigt som de ville uppvärdera socialdemokratins marxistiska arv i diskussionen om framtiden. Genom dessa folkbildare fick begrepp som makt, klass, förtryck, exploatering, frigörelse och socialism en renässans för en kort period. Trettio år senare gör Klas Gustavsson ett nytt och betydelsefullt försök - och uppgiften är lika angelägen som någonsin förr.
Debatt
Åsa Linderborg
