Kvinnor på tillväxt

MAJA LUNDGREN läser den sorgliga historien om männens förtryck av kvinnliga akademiker

1870 fick kvinnor rätten att ta studenten. Det är alltså hundratrettitre år sen. Nej sjuttsingen, hundratrettifyra. Jag måste nog räkna på fickräknaren. Det är i alla fall inte särskilt längesen, det är huvudsaken.

Han hette Svensén, riksdagsmannen som motionerade i riksdagen för att kvinnor skulle få ta studenten och dessutom studera vid universitet. Han var en sån där "ljusglimtsman" bland de många murriga snåla männen som skrev svajiga paragrafer och betänkanden och vapenskrammlade för att stoppa kvinnorna. Skramlade med ett extra m för mörkermän. Det är lite fel att säga att de var rädda, de var helt enkelt grundligt övertygade om sin överlägsenhet.

Men 1873 öppnade de faktiskt universiteten för kvinnorna ändå. Det var först några decennier senare som konsekvenserna började gå upp för dem. Då satte dom igång och försökte mota kvinnorna i grind. Då blev dom verkligen dom. En mur av dom.

Förbjuden frukt på kunskapens träd ges ut för att Kvinnliga akademikers förening (KAF) fyller hundra år. Ordföranden i dag heter Agnes Wold och är docent i mikrobiologi/immunologi vid Sahlgrenska i Göteborg.

Föreningen hette från början Akademiskt bildade kvinnors förening. Orsaken till dess grundande var ett betänkande från läroverkskommittén 1903, som ville begränsa kvinnors möjligheter att arbeta som lärare. De kvinnliga akademikerna hade då blivit såpass många att de börjat utgöra besvärlig konkurrens om lärartjänsterna.

Betänkandet föreslog nu att gifta kvinnor inte längre skulle kunna bli lärare (eftersom de redan var försörjda), att kvinnor inte skulle kunna arbeta som adjunkter och lektorer även om de hade doktorsexamen, och att manliga lärare skulle ha högre lön (även om de var lägre utbildade och oavsett om de var familjeförsörjare eller ej).

Elsa Eschelsson, doktor i juridik och föreningens första ordförande, påbörjade då tillsammans med bland andra Lydia Wahlström och Anna Ahlström en kampanj för att mobilisera de kvinnliga akademikerna och påverka opinionen inom riksdag och regering. 1903 sände de petitioner som avslogs. 1904 bildade de en förening.

Bortsett från att avvärja läroverkskommitténs attack mot kvinnorna gällde det att få igenom en ändring av en paragraf i grundlagen, där det stadgades att bara "Infödde Swenske Män" hade rätt till högre statliga tjänster. Det tog tid. 1949 byttes "Infödde Swenske Män" slutgiltigt ut mot "svenske medborgare". Ett mer tvehågset och preliminärt tillägg om att Swenske Män även kunde inbegripa kvinnor hade gjorts på tjugotalet, bland annat som en följd av att kvinnor hade fått rösträtt.

I jubileumsvolymen återfinns artiklar om föreningens historia och kvinnornas väg in i universiteten överhuvudtaget. Det hade kunnat bli en katalogaria över begångna oförrätter. Men trots att det ofta är mycket tung läsning - Elsa Eschelssons självmord efter motgångar och akademiska trakasserier är outhärdligt att läsa om - så tippar boken aldrig över i pessimism. De sportsliga männen som motionerade i riksdagen om likalönsprincipen och annat glöms inte bort.

I artikeln "Vad hon har för en lustig övertro på akademisk bildning!" skriver Inger Hammar om Lydia Wahlström, som väl får beskrivas som särartsfeminist. Lydia Wahlström, en av föreningens grundare och doktor i juridik, hävdade att kvinnor har ett större ansvarskännande i humanitära frågor, och att detta skulle kompletteras fint om kvinnorna dessutom la sig till med männens frihet från förkonstling, sinne för humor, trohjärtade vänlighet och kamratskap. (Fast om man hävdar att det går att lägga sig till med det andra könets egenskaper är man kanske inte särartsfeminist, kom jag precis på.) Kvinnliga studenter skulle däremot undvika att ta efter männens utsvävningar, menade Wahlström.

I "De svenska kvinnornas generösa mottagande var en stor tröst" skriver Nanny Fröman, professor i teoretisk fysik i Uppsala, om hur det gick till när Marie Curie på grund av en smutskastningskampanj i hemlandet Frankrike nästan hindrades från att komma till Stockholm för att ta emot Nobelpriset i kemi. Akademiskt bildade kvinnors förening ställde då till med en stor välkomstfest för Marie Curie.

I "Bland nuckor och våp i den akademiska världen" skriver Lina Carls om studentskor 1900-1970, och den nidbild av dem som odlades ibland, medan Hanna Markusson Winkvist skriver om kvinnliga doktorer 1900-1950 i artikeln "Alma maters styvbarn".

Nanny Fröman tecknar en fin självbiografisk novell med några stycken direkt kusliga inslag av manlig akademisk rävaktighet. "Från Norrbottens glesbygd till staden där själva kajorna tala latin" heter artikeln.

Och i "Vi män har tusen knep att hindra en kvinna att komma fram" skriver Agnes Wold och Cecilia Chrapowska om det kvardröjande motståndet - att kvinnor fortfarande får lägre anslag än män på samma nivå och med samma meriter (fast den undersökning som presenteras är från USA, har det inte gjorts någon motsvarande studie i Sverige?) Artikeln hävdar också att kvinnor har betydligt svårare än män med samma kompetens att få tjänster; att kvinnor i större utsträckning försvinner från doktorandutbildningar, samt att kvinnors meriter bedöms annorlunda än mäns. Det är vad artikeln hävdar.

Ett konkret exempel som tas upp är två unga medicinforskare - en manlig och en kvinnlig - som 1995 sökte samma tjänst som forskarassistent. Om den kvinnliga sökanden skrev forskningsrådet att hennes avhandling var högintressant och att hennes kompetens och bakgrund var lämpade för projektet, men eftersom hon disputerat 1994 kunde hon inte komma ifråga - hon måste stå på tillväxt. Om den manliga sökande skrev de: "Disputerade 1994! Mkt intressant. Den dokumenterade kompetensen får bedömas som god". Att låta kvinnor vänta på anslag tills det blivit för sent, en sorts förhalningsprocess, medan män anses extra lovande om de är nydisputerade och oprövade och därför får snabba stålar, är ett vanligt knep inom den akademiska världen, hävdar Agnes Wold och Cecilia Chaprowska.

Föreningen behövs med andra ord även i dag. Det gäller att försöka åstadkomma helt könsneutrala bedömningar, vilket inte är så lätt. Man måste också motverka "homosocialitet" (så kallas det när män bara kommer att tänka på män, medan de glömmer kvinnor, för att de tycker det är jobbigare att samarbeta med kvinnor).

I dag har KAF "meritokrati" på programmet - det låter kallt och trist, men det betyder att det bara ska vara kompetens som räknas, ingenting annat. Om detta går att genomföra borde förstås orättvist undanskuffade män också vinna på det. Och det måste finnas ett systematiskt sätt att undvika att "1994" betyder "vi väntar, hon orkar säkert inte i längden" för en del, och "vi klipper till, han är lovande" för andra.

Historia

Maja Lundgren