Våldet i Ryssland liknar inget annat vi har sett

Två böcker som fyller läsaren med hopplöshetens sorg och motståndets vrede

Publicerad 2023-12-15

Jelena Kostiutjenko och Jana Kutjina gömmer sig i dag för den ryska säkerhetstjänsten, efter att den ryska regimen förbjudit hbtq+-rörelsen i landet. Inga-Lina Lindqvist har läst deras respektive böcker ”Mitt älskade land” och ”Jag börjar med mig själv”.

Det ryska ordet ”izdevatelstvo” går inte att översätta. Bara på originalspråket har ordet femtiosex synonymer som ringar in ett förhållningssätt snarare än enskild betydelse. Ordet beskriver förnedring och våld som utövas med inslag av förnekande, manipulation, vilseledande och hån.

Reportageboken ”Mitt älskade land” av journalisten Jelena Kostiutjenko är en brutal skildring som drabbar läsaren med tyngden av hopplöshetens sorg och motståndets vrede. Vad ryska staten utsätter sina medborgare för kan inte beskrivas bättre än just en sadistisk och ihärdig ”izdevatelstvo”.

 

Kostiutjenko är en hyllad rysk journalist som arbetade för legendariska Novaja Gazeta, vars chefredaktör Dmitrij Muratov belönades med Nobels fredspris 2022. Den Moskvabaserade oberoende oppositionstidningen lades ner efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina då myndigheternas förbud att kalla anfallet för krig och kritisera ryska armén omöjliggjorde all objektiv rapportering.

Tillsammans med sin flickvän deltar hon i en Prideparad, blir slagen, gripen och avklädd

Hon beskriver sin arbetsplats som ”den bästa tidningen på jorden”, en intellektuell hemvist. ”Vi var en sekt, en familj.” Foton på hennes mördade kollegor trängdes på väggen och det gick inte att särskilja på journalism och aktivism. I en intervju med Washington Post 25 oktober 2023 försvarar Kostiutjenko arbetssättet och kritiserar opartiskhet som princip. ”Om du som journalist vet att ditt land går åt fel håll bör du larma resten.”

Här tänker jag att ryska folket aldrig fått uppleva ett statsskick med verklig maktdelning och självständiga institutioner. Det är svårt att applicera våra pressetiska regler på ett så pass förvridet samhälle som skildras i ”Mitt älskade land”.

 

Bokens komposition är författarens tidigare publicerade reportage från stängda och okända hörn av Ryssland som varvas med personliga kapitel.

Hon reser till Norilsk och möter en ursprungsbefolkning som har berövats allt, även lusten att leva. Hon vandrar över tundran med en grupp Greenpeace-aktivister, samlar in prover från en förorenad flod och blir jagad av ryska säkerhetstjänsten. Tillsammans med sin flickvän deltar hon i en Prideparad, blir slagen, gripen och avklädd. En polis spottar henne i ansiktet. Hon bor i veckor på en låst institution för funktionsnedsatta barn och vuxna, en koncentrationslägerliknande anstalt där både boende och personal är skolade att acceptera vanvård, våld, rättslöshet och förnedring som enda sättet att behandla alla som avviker från normen.

Den drabbande insikten om att kontraktet mellan staten och medborgarna mest av allt liknar våld i nära relation

Bredvid Kostiutjenkos tegelsten läser jag den fjärilstunna essän av hennes partner Jana Kutjina, ”Jag börjar med mig själv”. Kutjina är en rullstolsburen journalist och aktivist och likt en Simone Weil blottlägger hon med sin egen kropp som insats våldets dominerande särställning i ryska samhället.

De båda böckerna behöver läsas parallellt. ”Mitt älskade land” är en eländesskildring som i sin svärta riskerar väcka avstånd och därmed likgiltighet och what-about-ism. Men med den filosofiska reflektionen i ”Jag börjar med mig själv” öppnas läsarens ögon för just Ryssland. Den drabbande insikten om att kontraktet mellan staten och medborgarna mest av allt liknar våld i nära relation. Våld som nu rinner över landets gränser och som inte liknar något annat vi sett.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.