Han låter även det fula hatet komma fram
Zhiwar Rashids ”Under mullbärsträdet” är en övertygande debutroman
Publicerad 2023-10-16
Vad är mest våldsamt, skriket eller tystnaden? Det frågar jag mig på tåget till Östersund, staden dit Azad i ”Under mullbärsträdet” precis flyttat. Det är Zhiwar Rashids debutroman och jag önskar att den är början på ett långt författarskap. Redan på tåget har min sammansmältning med bokkaraktärerna påbörjats, men jag vet ännu inte exakt hur djupt jag ska vävas in i deras livsöden.
Bokens Azad är nitton år när vi först möter honom, i studentrummet där han för andra gången i livet sover en hel natt utan sin mamma. Han har vuxit upp i ett rasistiskt Vårgårda med en mor som gömt sin familjehistoria djupt inom sig och en far som därför bara finns i fantasin. När Azad som barn ser en lockhårig peshmerga-soldat på nyheterna får det bli hans pappa, han som i teckningarna skjuter alla mobbare och tar med honom på äventyr. Mamman är antingen intensivt närvarande eller stänger in sig i sovrummet långa dagar i sträck. Azad tvingas hela tiden förhålla sig till henne som en jojo, fram och tillbaka. Det är kvävande, det är fyllt av kärlek och brist på språk.
I Östersund ska han äntligen bli fri, som profetian om hans namn förutspår. Där går Azad på fester, pluggar till socionom, träffar den vita Elin som är bättre på dabke än han och som kallar honom Azad Svensson. Han blir hejdlöst förälskad i hon som gång på gång glider ur hans grepp som en ål. De andra han lär känna är stolta över sina bakgrunder, har mycket större tillgång till sina kulturer än han, talar sina föräldrars språk med lätthet. Azad bestämmer sig för att börja gräva i sin egen historia.
Det visar sig inte så vara enkelt. När mamman för första gången berättar något om tiden i Kurdistan beställer de först två saffransbullar, sedan två muffins, till sist varsin kardemummabulle. Att berätta om det som är svårt, att pressa det glödgade kolet mot magen, gör oss hungriga. Precis som Azad och hans mamma maniskt slukar sötsaker måste jag läsa boken i ett svep.
Angelägenheten i orden smittar. Och så vecklar historien ut sig. En berättelse om en grupp kvinnor i Kurdistan som bygger ett hem, utövar magi och skriver ner sina liv i en enorm, mytisk skrivbok. Tystnaden som övergått i tal gör våld på Azad, han skriver febrigt varenda ord hans mamma sagt, ingenting får gå förlorat, inte igen.
Zhiwar Rashid skriver brännande, rinnande, kastar läsaren utför emotionella floder för att i nästa stund lämna denne flämtande under solen. Språket är rättframt, ursäktar sig aldrig. Han låter de fulaste, mest hatiska och oförstående tankarna hos sin huvudkaraktär komma fram ofiltrerat. Det är både uppfriskande och smärtsamt. Framför allt är det så troget och lojalt karaktärerna att jag litar på vartenda ord.
Ett drygt dygn efter att ha läst ut ”Under mullbärsträdet” står jag precis som Azad vid vattenbrynet i Östersund och stirrar ner i det mörka djupet. De sista tjugo sidorna läste jag genom en suddigt filter av tårar. Jag längtar tillbaka till värmen hos kvinnorna i Kurdistan, men är precis som Azad lämnad åt mitt öde framför det mörka, kalla som också måste kallas för hem.
