Rått och grått elände djupt inne i berget

Carl Johan De Geer har skrivit en dystopi om livet efter bomben

Uppdaterad 2021-01-19 | Publicerad 2021-01-18

Illustration av Jan Lööf i Carl Johan De Geers ”Råttornas herre”. Bilden är beskuren.

Carl Johan De Geers Råttornas herre börjar stilfullt med en cheeseburgare på ”Spökdonken”, den stackars McDonalds-restaurang som länge tynade i skuggan av det väldiga Slussen-bygget i Stockholm: 

”Kunderna är få, personalen får mig att tänka på zombiefilmer, nu överdriver jag lite, men de som står vid kassorna är tärda och nervösa.”

Det har de anledning att vara, för innan pappret hinner åka av burgaren exploderar en atombomb, en pjäs som legat på lur i Saltsjön sedan 1958, som en del av en nationell men sedermera bortglömd ”säkerhetslösning”. Resten av huvudstaden förvandlas till en avgrund lik den som fordom kunde beskådas från hamburgerställets fönster.


Som genom ett mirakel lyckas ändå ett ganska stort antal stockholmare överleva i Katarinabergets inre, där ett påvert mikrosamhälle uppstår, med namnet Mosebacke republik.

Mossor och mask uppfödd på lik är det enda som finns att äta, och det mesta måste uppfinnas på nytt. Ett rättsväsende influerat av ”anglosaxisk dramatik” växer fram, liksom en statsreligion baserad på Kevin Costner, så som han framstår i filmen Waterworld där han lyckas framställa sötvatten ur urin.


Den som vill roa sig kan besöka ”Museet för inköpslistor”: ”Skrynkliga lappar, ofta av typen Post-it. Gula, rosa eller ljusgröna. Snyggt sorterade, placerade på musealt vis på podier av blandade material.” 

Berättaren och huvudpersonen CJ 232 har dock högre ambitioner än så. För att tillgodose de underjordiska mosebaskernas kulturella behov bestämmer han sig för att sätta upp musikalen My fair lady på en klippavsats. Detta i samarbete med Gurra G från bandet Just D, ”den speciella sammansmältningen av hip-hop och Evert Taube”.


Det behöver kanske inte sägas att CJ 232 bär extremt tydliga drag av författaren själv, särskilt som denne avbildas på pricken i Jan Lööfs svartvita och dystopiska illustrationer. 

Också i handlaget känns De Geer igen. Liksom i tidigare böcker tjänstgör intrigen mest som en julgran möjlig att behänga med minnen och diverse utvikningar. Manhattan-deckare, trycktekniker och Ica Aptiten på Torkel Knutssonsgatan är sådant som avhandlas.

Det är inte så illa som det låter, tvärtom. De Geers textuella bråckbildningar är högst njutbara, och han tenderar också att skriva som bäst och roligast när han som här ägnar sig åt ett helhjärtat frossande i förfall och eländesdetaljer. Eller vad sägs om detta stycke mys, i form av en ny sorts vy från Slussen:

”Den forna sjöbotten ligger öppen, med alla sina rostiga rester av mänsklig verksamhet: sprängda cyklar, kylskåp och tvättmaskiner. Bilar i fragment, nära kajerna. Resterna av en djurgårdsfärja liggande på sidan. Bortglömda kanoner från regalskeppet Wasa. De väl utspridda delarna av kryssningsfartyget Birka Stockholm, tidigare med namnet Birka Paradise.”


För den som i CJ232:s efterföljd vill ta en cheeseburgare i området ser framtiden dock mörk ut. Några planer på att återinviga ”Spökdonken” när nya Slussen står färdig 2025 finns inte:

”Det pågår fastighetsutveckling i de lokalerna, så de kommer inte att kunna öppna där igen”, berättar Henrik Nerell, presschef på McDonalds, för tidningen Mitt i Södermalm (2 okt -20).

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.