Jan Gradvall ärrad av popkultur
Publicerad 2014-05-06
Hans alternativa självbiografi mest artiklar utan ordning och sammanhang
Jag är väl för ung för att avguda Jan Gradvall eller Andres Lokko, men jag har förstått att publiken finns. Frågan är om de är sist i sitt slag, för relevansen har till viss del gått förlorad i och med att många fler har lättare att göra sig hörda. Det behövs ingen allsmäktig som förkunnar vad som gäller. Gränsen mellan ikon och tyckare suddas ut, vilket förresten låter som ett ämne som skulle kunna finnas representerat i Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar.
När man inte på förhand tillhör den invigda skaran blir denna samling, hans andra, svårare att motivera. Den presenteras som en alternativ självbiografi. Titeln är hämtad från Söndermarken,Lars Winnerbäcks skildring av en historielös, mellanstor svensk stad, där kulturen och framför allt musiken är räddningen. Låten skulle lika gärna kunna handla om Gradvall själv och tematiken har varit genomgående i hans journalistik, med frågor om ursprung och äkthet.
Att det var en sådan bok han egentligen skrev upptäcktes under ett misslyckat försök att skriva om Kent. Bara ett kapitel sparades. Inkluderat i det som i stället blev, att betrakta som vrakdel. Och visst är avsikten begriplig, att musiken var hålet i kulissen för Kent, Winnerbäck och Gradvall.
Men så var det också för cirka alla andra som drabbats av kultur. Särskilt de som kommer köpa ”Nyponbuskar…” Den röda tråden är alldeles för vag för att fungera sammanbindande. Och även om tråden lyste neonrött hade frågan återstått: So what? Alla är ärrade av populärkultur och orsaken till ärren är alltid mest intressant för den berörde.
Det är som att försöka återberätta en dröm. Vi känner igen känslan av hur ett verk kan tala till just en själv, men den är svår att överföra. Musik är universellt och obeskrivligt, obeskrivligt i ordets rätta bemärkelse. Jag har också letat efter hålet i kulissen, och jag är uppväxt i Stockholms innerstad, inte Linköping. Gradvall beskriver det bäst själv i ”Vägen hit”, en text om sin bildningsresa:
”Om jag behållit all den kunskap jag samlar för mig själv skulle min själsförmögenhet bli som Joakim von Ankas. Ingen annan än jag själv skulle kunna dyka och bada i den”.
Istället för en alternativ självbiografi läser jag ett antal habila artiklar, intervjuer och reportage utan sammanhang, ordning eller kronologi. Varje text introduceras på ett överraskande slappt sätt.
Gradvall återkommer till resonemang om smak och kvalitet. Det är intressant men inte lika aktuellt som för bara några år sedan. I dag analyseras tv-serier på kultursidorna och Lady Gaga betraktas som hög konst. Hur pass cementerad är den generella bilden av finkultur? Snarare blir vissa bidrag tecken på hur snabbt populärkulturen rör sig.
För övrigt blir det i längden förutsägbart att framhålla Swedish House Mafia och twitterpoesi som fenomen med lika stor lyrisk potential som Bruno K Öijer. Visst går det att skriva bra poesi på Twitter men få gör det och de är svåra att hitta under alla lager av ogenomtänkt babbel.
Gradvall är extremt kunnig och det genuina intresset märks. Utbildningen grundar sig i kärlek till området, inget annat. Han kan alla rosa frågor i TP men nästan inga bruna eller blå. Medan jag läser slår jag upp fakta, lyssnar på ny musik, lägger bort boken och börjar bläddra i andra. Som språngbräda fungerar det fint.
Höjdpunkten inträffar lite oväntat i intervjun med Åhlundbröderna, kända som Teddybears, bandet som gör dansant och lite tramsig musik iförda björnhuvuden. Intervjun gjordes för Café Stil, med just det trista temat stil, men handlar om mycket mer. Det var före eran med podcasts, men estetiken är densamma och visar på det enkla med bra journalistik, nämligen att lyssna och därigenom låta samtalet ta egna vägar.
Intervjun blottlägger också något svårt med bra journalistik: att inkludera sig själv lagom mycket. Det är en konstform som Gradvall konsekvent behärskar, till skillnad från de flesta journalister. Han är inte sensationslysten på någons bekostnad men skriver inte heller reklam åt den intervjuade. De egna reflektionerna används för att fördjupa.
