Inte ett ord är sant

ERIK ANDERSSON om Göran Häggs pseudobiografi

helskärm

Det pyr i biografigenren. Det kvittar hur många referenser till verk, brev och andra urkunder som författaren staplar upp: alltid återstår det ett stort mysterium i mitten - vad är det här för människa? hur skall vi uppfatta hennes verk? - som det är biografens uppgift att bena ut. De medel som därvidlag står honom till buds är nästan omöjliga att skilja från dem som romanförfattaren nyttjar. Det är inte ovanligt att man ser biografier som kapitulerat för fiktionens tryck och helt enkelt utger sig för att vara romaner. Det är i mitt tycke en defensiv hållning, otillfredsställande i så måtto att en osäkerhet sprider sig över hela framställningen: det är omöjligt att förstå var gränsen går mellan påhitt och sådant som åtminstone kan antas ha ägt rum.

En mer offensiv satsning ger Göran Hägg prov på med sin nya bok, Alfred, som förvisso vilar trygg i den breda biografifamnen men som har ett helt fiktivt föremål. Alfred Edvard Hedman, med lyrisk debut på 1890-talet, akademisk karriär på Uppsalauniversitetets latininstitution, hedervärd översättargärning samt trogen tjänst i Svenska Akademien, har trots alla sina förtjänster inte levat. Men det är lätt att acceptera honom. Så trångt är det inte i svensk litteraturhistoria att vi inte har plats för ytterligare några författare som ingen längre läser.

Allt tycks ordnat till det bästa: Hägg får utlopp för sin kreativa ådra i porträttet av Alfred, han luftar sin beläsenhet i förra sekelskiftets litteratur och han passar på att säga sin åsikt om alla upptänkliga ämnen från Akademiens inre arbete till vad sund pornografi egentligen bör innehålla och huruvida postcoital ångest verkligen är en kraft att räkna med. Några rader på sidan 78 står fram som ett credo för boken: "I det som tydligt deklarerats som påhitt kan man dock ibland vara långt mer sanningsenlig än när man uppger sig tala sanning. Det är en av de viktigaste funktionerna hos den typ av fiktionslitteratur som finns i vår kultur."

Ja, visst finns det mycket gott att säga om fiktioner. De för emellertid med sig en del problem också. En vanlig litterär biografi kan luta sig mot det intresse som finns för författarskapet. En fiktiv biografi måste uppfinna även intresset. I fallet Hedman blir det knepigt: för att läsaren skall acceptera honom som bortglömd författare får han inte ha varit alltför omsusad. Hägg håller tungan rätt i mun och gör Hedman alldeles lagom framgångsrik. Men varför skriva en biografi om en författare som är lagom i alla a-spekter, utom bortglömdheten, som är kolossal?

Häggs lösning blir att hitta på en skandal, som uppdagas först i modern tid och skapar en veritabel hedmanvurm. Redan i bokens upptakt berättas det om den musikal som "Rolf & Ronny" skrivit utifrån Hedmans fascinerande livsöde. Tyvärr blir Hägg så illa tvungen att redovisa denna skandal i slutet av boken. Den övertygar inte - fast då har man redan tagit sig igenom romanen, och det var ju hela syftet.

Eftersom Hedman nu är så pass ointressant i sig är det hans möten med andra författare som upptar största delen av verket. Vi får träffa Fröding och Strindberg och den blåbruna röran kring Svenska Dagbladet: Levertin, Heidenstam, Hallström, Böök, Hedin. Vi får också följa med på utlandsresor och morsa på André Gide, Oscar Wilde och Gabriele d"Annunzio.

Nu inträder ytterligare ett problem som har med valet av genre att göra. Hägg nöjer sig inte med att upprepa vad han skrivit om dessa författare i sina litteraturhistoriska verk, utan han vill att de skall stiga fram levande för läsaren. Då är det inte mycket annat att göra än att hitta på en massa brev, som Hedman skall ha skrivit och där skildrar sina möten med notabiliteter.

Hägg åbäkar sig oerhört med att hävda autenticiteten hos både brev och utdrag ur recensioner och noveller. Ibland finns det skäl till att äldre stafning (eller modärn) har bibehållits, ibland är bara verbens pluralformer intakta. Kanske borde han i stället ha besinnat hur svårt det är att skriva i en annan tids stil. Jag kan inte beslå honom med rena anakronismer, men breven känns knappast som dokument från en förgången epok. Han skriver någonstans att han under arbetets gång har blivit alltmer influerad av "Hedmans stil"; tyvärr är det snarast tvärtom: det finns alltför mycket av Hägg i Hedman.

Dikterna är ännu värre. Möjligen är det min förkylning som hindrar mig att känna den rätta tidsdoften; men om mitt intellekt fortfarande fungerar så måste jag säga att de är förfärligt dåliga. Lite uppvägs det förstås av att Häggs analyser av Hedmans dikter alltid är förträffliga.

Roman

Erik Andersson