Imponerande minnes-projekt av Péter Nádas

Genom att belysa alla detaljer försöker han förstå en uppväxt där skenet alltid bedrog

Claes Wahlin

helskärm

Familjen, politiken, det kalla kriget, släkten, skolkamrater, minnen, maträtter, husdjur, växtodling, arkiv, dokument, faster Magdas minnen – allt är av betydelse för hur Péter Nádas blev den han är. Denna andra del av Illuminerade detaljer tar avstamp i när han som vuxen söker upp och efter visst besvär hittar platsen för det franska interneringslägret i Le Vernet d’Ariège, där flera av de ungerska kommunisterna hölls fångna och av vilka de flesta avrättades. Hans farbror och farfar, som lyckades fly, fanns där.

Undersökningen stöter på patrull. Fransmännen vill inte gärna kännas vid lägret, arkivpersonal försöker hindra honom, till och med de vänner han bor hos i Frankrike är ovilliga att delge upplysningar. Skildringen flyttar snart tillbaka till Ungern och åren efter belägringen, de fasansfulla år som dominerade i första delen, där Nádas som fyraåring fick forsla lik på kälkar i ett vintrigt Budapest.

I denna andra del, liksom den första av betydande omfång, lite över 500 sidor, möter vi en några år äldre Péter, omkring 8–10 år gammal. Skildringen utspelas till största delen kring decennieskiftet 1950, men går fram till Ungern-revolten 1956 när han är 14 år. Om Nádas avser att skriva vidare på självbiografin med samma detaljrikedom kommer det alltså att krävas ytterligare ett tiotal volymer av samma omfång.

Budapest under belägring av de nazistiska pilkorsarna var ramen i del ett av självbiografin. Nu styrs Ungern av det sovjettrogna Arbetarpartiet, som tvingade bort koalitionsregeringen åren efter kriget. Nádas föräldrar, av judisk börd och lojala kommunister, har länge relativt framträdande positioner i statsapparaten. Men hans mor dör när han är 13, hans far drabbas av en mindre skandal i början av 1950-talet och tar i slutet av decenniet livet av sig.

Nádas vill skriva sant: ”uppgifterna i mina memoarer ska gå att kontrollera”. Det får inte finnas några odokumenterade uppgifter. Syfte är att ”vi” – läsaren, alla de som var där samtidigt, Nádas (framför allt) – ska kunna ”göra åtskillnad mellan sken och verklighet, realitet och fantasi”. Hans uppväxt krävde en distanserad blick. Allt från samtalen hemma till den politiska retoriken fordrade avkodning. Att skenet bedrar är en tidig erfarenhet.

Han håller sig lite vid sidan om, hemma såväl som i skolan. Han undviker att dras in i konflikter, att ta parti. Han vill bara veta hur det egentligen ligger till i en familj och i ett samhälle i en tid när man inte kan lita på någon eller något, en kultur där skenet framställs som verklighet. Det är så oerhört mycket han inte förstår. Genom att belysa alla detaljer med egna och senare släktingars minnen och arkivuppgifter, försöker han förstå hur han blev den han blev.

Projektet är omfattande, inte minst eftersom Nádas tycks ointresserad av psykologiska förklaringar. Det är sinnesintrycken, alla egna minnen och andras som kan dokumenteras, som spelar de betydande rollerna i detta imponerande identitetsarbete. I denna andra del gräver ibland Nádas ner sig lite väl djupt i Ungerns politik eller anklagelserna mot hans far, förvisso av större vikt för Nádas än för en sentida, icke-ungersk läsare.

Undertiteln då, offret av Marcellina? Det handlar om Beethovens opera Fidelio, som Nádas såg som barn. Han kunde inte begripa hur Marcellina, som blir flerfaldigt lurad och bedragen av personerna i denna opera helt enkelt offras – detta i en opera om frihet. Det är just så som sanningen runt den unge Péter Nádas gång efter annan offras, fast han bara söker sin egen, inre frihet.