Utmärkt motgift mot samtidens chauvinism
Antologin ”Ordagrant” ger hoppingivande bild av vad översättningar av bra texter gör med det egna språket
Uppdaterad 2022-11-23 | Publicerad 2022-11-22
Tänk att det skulle behövas en flerspråkig antologi över Nordkalottens samiska litteratur för att jag skulle begripa mig på metaforen öronmärkta pengar.
Att det skulle behövas en jojk:
”På fjälltopparna svalkar sig de mina, öronmärkta. / När sommaren är över vänder de österut …”.
Det är alltså till boskapsskötsel som bildledet i öronmärkta pengar härrör sig!
Och jag som i mitt inre framkallat en tavla av hur man sitter och viker hundöron på sedlar. I en källare, typ.
Jojken i fråga är skriven eller snarare jojkad av renskötaren och artisten Simon Issát Marainen, född 1980, och handlar om kollegan Bierrá och dennes renar.
Så här slutar den:
”I vinterns köld och storm vallar han hjorden och skyddar den. / Vajorna slickar den röda återbäringen torr i vårsolens värme. / Bierrá Ber-Ánte, det är honom jag jojkar.”
Den ”röda återbäringen” är förstås också en metafor? I och för sig går det ju att se en nyfödd renkalv som en sorts återbäring, i bokstavlig mening. En svår nöt detta.
Nöt?
Att reda ut hur man ska översätta en metafor tillhör de många delikata problem som en översättare ställs inför. Att göra det ordagrant, vilket också är titeln på antologin, blir inte alltid så lyckat.
Just i det här fallet ska ordledet grant dock uttydas som vackert, menar redaktören Pär Hansson i sitt förord: ”Bokstavligt. Ordavackert”.
Sandberg McGuinne gör i sann folkbildaranda upp med den koloniala bilden av den samiska litteraturen som något perifert, ungfräsigt och ännu i sin linda
Vad innehållet beträffar kan det beskrivas som en översättarworkshop fångad i steget och inföst i bokens fålla – ett pågående samarbete initierat av John Swedenmark, med deltagare från såväl den samiska världen, Sápmi, som den rikssvenska.
Marainens jojk är till exempel översatt från nordsamiskan av hela gänget, i ett grupparbete.
Vidare, för att nämna en representativ bråkdel av de medverkande, ger sig Pernilla Berglund på estradören och poeten Juvvá Pitjas dikter, medan hon själv blir översatt till sydsamiska av bokens andra redaktör, Johan Sandberg McGuinne.
Poeten Stina Inga kör tvåspråkigt som hon brukar, medan Swedenmark, som säger sig knappt kunna köpa en öl på samiska, förlitar sig mer på det musikaliska än på det semantiska, i sin tolkning av Nils Mattias Anderssons jojk Renhjorden på Oulavoulie från 1953.
Emellanåt tillstöter en kommentar eller smärre essä, en inblick i arbetet eller en flukt bakåt. Sandberg McGuinne gör i sann folkbildaranda upp med den koloniala bilden av den samiska litteraturen som något perifert, ungfräsigt och ännu i sin linda.
Redan Goethe gick i gång på den kemisamiske prästen och poeten Olaus Sirmas (1655–1719) nedtecknade jojkar, får vi veta, och den unge Werthers lidande hade inte varit vad det är utan inflytandet från Sápmi.
Sammantaget ger Ordagrant en klar och hoppingivande bild av vad översättningar av bra texter från andra språk gör med det egna språket. Hur de utmanar, syresätter och ruskar liv inte bara i Werther utan också i mitt eget lite avdomnade bildspråk.
Jag kan knappast tänka mig ett bättre motgift mot samtidens chauvinistiska tendenser.
