Här tecknas framtiden när människan är borta

Jaakko Pallasvuos serieroman ”Reträtt” tål att läsas gång på gång

helskärm

Tre personer i en bil, på flykt till en sommarstuga. Deras mål: att kanske överleva vintern, eller hjälpas åt att dö. Exakt vad de flyr från får vi inte veta, men det är vår tids kriser som har eskalerat, kanske bara ett tiotal år in i den högteknologiska framtiden. Samhällskontraktet är brutet, för att inte tala om klimatet.

Till råga på allt skulle de bara ha varit två i bilen. Två män, som varit ett par och som lekt med den romantiska tanken på att möta döden tillsammans. Men en kväll strax innan avfärd knackade en kvinna på dörren – gravid, med den ena mannen som far. Det ofödda barnet omöjliggör drömmen om en perfekt queer-apokalyps. Nu går det inte längre att skåda världsläget i vitögat och ge upp. Det måste finnas en framtid, argumenterar de blivande föräldrarna, annars har inget någon mening. Grubblandet över hoppet varvas med återblickar på civilisationens sista, motsägelsefulla år.

Så långt känns många av ingredienserna igen från andra litterära apokalypser; jag tänker bland annat på Margaret Atwoods Maddaddam-trilogi. ”Reträtt” är dock en grafisk roman, som Jaakko Pallasvuo till att börja med berättar i sedvanliga serierutor, målade i tusch och vattenfärg. Efter hand börjar rutorna lösa upp sig i allt mer drömska bilder. In på scenen träder en sorts dödsängel, ”äldre än uråldrig”.

Berättelsen utvecklar sig till en meditation över vad som brukar kallas ”djup tid”, om möjligheten att tänka sig en värld som fortsätter efter mänsklighetens slut. Även ord och symboler faller bort – men det humoristiska inslaget blir kvar. Visuellt rör sig berättelsen mot fullständig abstraktion, likt en låt som börjar taktfast med glider över i ambienta klanger som suggererar frånvaron av mänsklig tid. ”Nästa eon lär bli rätt lugn”, säger ängeln till den varelse som härnäst ska ärva jorden.

”Reträtt” bör läsas mer än en gång, så att bildernas suggestiva detaljer får möjlighet att klinga ut. Verket kan också läsas som del av en större undersökning där finländske multikonstnären Pallasvuo tar sig an samtidens känslor av klimatkollaps och mental utmattning. En del har förlaget Lystring tidigare introducerat för en svensk publik i tidskriften Det grymma svärdet (jag minns särskilt den fina novellen om en grupp katter som diskuterar Giorgio Agamben på en soptipp). Han har arbetat med skulptur och video. Men sin ojämförligt största publik når Pallasvuo genom sitt Instagramkonto @avocado_ibuprofen, nu med över hundratusen följare. Dess slarviga MS Paint-estetik är kongenial med den mörka satiren över den penningstinna konstvärlden och nätverkssamhällets kollektiva neuroser. Oavsett vilken uttrycksform som Pallasvuo kommer att välja härnäst så känns hans konst allt mer oundgänglig.