John Ajvide Lindqvist

Ofokuserat och blodfattigt från skräckmästaren

Ajvide Lindqvists tegelstensroman saknar stil

Av: 

Carl-Michael Edenborg

John Ajvide Lindqvist (född 1968) slog igenom med skräckromanen ”Låt den rätte komma in” 2004.
John Ajvide Lindqvist (född 1968) slog igenom med skräckromanen ”Låt den rätte komma in” 2004.

BOKRECENSIONER

Efter brakdebuten 2004 med Låt den rätte komma in har John Ajvide Lindqvist skrivit ytterligare sju romaner, tre novellsamlingar, en bok om skrivande och manus till teater och film. Nu kommer Vänligheten, en tegelstensroman på 716 sidor. 

Berättelsen innehåller ett myller av karaktärer och scener från olika tidpunkter de senaste decennierna. Den röda tråden i den kaotiska historien följer sex trettio-åringar födda i Norrtälje, en stad som kan sägas spela den sjunde huvudrollen. Här finns också en gul container fylld med ruttnande flyktingar med osäker avsändare som tycks skrämma godheten från stan och ersätta det med hat.

Liksom tidigare vill Ajvide Lindqvist skildra Sveriges förvandling från vänligt folkhem till cynisk individualism, från jämlikhet till utslagning. Hans skräck hämtar näring ur de många maktlösas oroliga frågor om hur det kunde bli så här i vårt fina land – med Palmemord, coronamassdöd på äldreboendena, möglande miljonprogramhus, cynisk skol- och vårdprivatisering, kronisk arbetslöshet, kriminella förortskids.


Mixen har funkat förr: Ajvide Lindqvist är den svenska bokbranschens ”skräckmästare”. Han skriver kioskböcker, som de kallades när jag var liten, även om just skräck aldrig varit en särskilt stark genre hos oss. Problemet är bara att han inte tycks vilja stanna där. Han vill flytta fokus från underhållning till litterär samtidsskildring.

Men detaljer som titlar på filmer och tv-program, låtcitat, hänvisningar till kändisar och dataspel (Pokémon go) skapar inte en samtidsskildring. Inte heller gangsterkrig, bowling, Attefallshus. Eller en kompis avslöjad som svinigt internet-troll.


Djupast sett är problemet med Vänligheten detsamma som för många andra böcker: romanen saknar stil. Detta begrepp handlar om rytm, ordvalör, metaforik, klang, förmågan att besjäla karaktärerna genom replikerna, texten genom tonfallet. Stil handlar ytterst om att låta en säregen röst tala genom texten, intimt, som en underlig vän. 

Den levande rösten är litteraturens blod, som fortfarande kan ge liv till texter skrivna av för länge sedan döda.

Jag hör inte den rösten i Ajvide Lindqvists roman. Men hur ge exempel på något som inte finns? Ändå, tag repliken ”Åååhhh vad du är tråkig …” eller meningen ”När klipparen sedan inte hade startat efter tio ryck blev han förtvivlad och var nära att brista i gråt innan han kom ihåg att han glömt att pumpa upp bränsle till förgasaren, något han normalt sett gjorde rutinmässigt.”

Ja, de är lösryckta. Men ändå: satserna är själlösa.

Få svenska författare behärskar dialogskrivandet, det kanske finaste litterära uttrycksmedlet. Många tror att bra dialoger låter som när vanliga människor pratar. 

Det är enkelt att bota det missförståndet: läs en ord-för-ord-transkription av ett samtal, inklusive alla ”ååå” och ”liksom”. Du ser. Knappast Selma Lagerlöf. Att skapa illusionen av levande tal kräver stor konstfärdighet. Och gestaltning är inte att skriva att underkäkar ”faller ned”, vilket de gör några gånger i romanen.


Ajvide Lindqvists roman har inte fört mig nära textens röst, karaktärerna eller Norrtäljes själ. Jag har inte upplysts av försöken till samtidsskildring. Och framför allt: jag har inte blivit rädd. 

Vänligheten är en ofokuserad, långrandig historia som försöker vara för många saker samtidigt, och som misslyckas med att samla sig till en vitglödgad, skrämmande låga som avslöjar samtidens gåtor så som bara litteraturen kan.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

Frätande feelbad på lantgården

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

John Ajvide Lindqvist

Roman

Norrtälje