Torra fakta och galna fantasier
Kvidande chefer i Pär Thörns "Vattna vargen"
Publicerad 2017-01-02
I de böcker jag läst av Pär Thörn, ungefär en handfull, går den litterära illusionsverksamheten balansgång på den slaka lina som vår föreställning av det naturliga livet utgör.
Går det att räkna upp livet? är en sådan fråga som Thörn kan gestalta.
Eller: Hur räknar man upp livet för att kunna skapa en illusion av att det är livet man räknar upp? Och vad händer med vår läsning om det inte går?
Igenkänningsfaktor brukar många tala om, men då har man redan kapitulerat inför illusionsmakeriet. Pär Thörn går i närkamp med just det. I en text i Vattna vargen återger han bearbetade utsagor som han plockat från chefsföreningen Ledarnas internetforum. En uppsättning chefer får kvida och beklaga sig över sitt existentiella slit med att vara chef: tillrättavisa, omplacera och avskeda mer eller mindre ”omöjliga medarbetare”. Själva torftigheten och klyschigheten i de textutsnitt som denna chefslitania återberättar och utstrålar skapar precis den där balansgången på den slaka livlinan.
Thörn effektuerar helt enkelt sin litterära framställning genom att bygga ut eller blåsa upp en formellt faktabaserad framställning med tydligt ”osakliga uppgifter”. Som i 35 nedslag om Eiffeltornet, där den påbörjade faktarutan växer ut i fantasier och in i framtiden, samtidigt som den behåller sin torra faktaton. Det är inte ”based on a true story” eller en ”starkt verklighetsanknuten berättelse”. Det är ett fortgående sabotage av den realism vi tror oss befinna oss i, så snart vi känner igen oss.
I ett par interiörer från politiska miljöer – en rapportering från ett demonstrationståg och en novell om en planerad affischeringsaktion – förrycker Thörns skrivsätt den slentrianmässiga realismen.
I det första fallet klyver han den politiska uppmärksamheten genom att interfoliera demonstrationstågets verklighet med en rapport inifrån demonstrantens tankevärld. Och i det andra fallet placerar han plötsligt de båda aktivisternas arbete med att klippa och klistra ihop en protest mot ett deltagande band in i en konsthistorisk och konstteoretisk kontext – och låter dessutom en av deltagarna relativisera betydelsen av hela denna aktion och sticka i väg på krogen.
Thörn kan också låta fraseringen löpa absurdistisk amok, som han gör i textloopen ”Det är mycket svårt att överblicka de totala konsekvenserna av ens handlande”.
Vad vi igenkänner på alla dessa platser är – rätt självfallet – inte oss själva utan framställningen av oss själva. Thörn visar på förkonstlingen hos denna ingrodda tanke om naturlighet.
