Förlamande byråkrati
Publicerad 2015-06-22
Moderna Kina blickar mot de klassiska föregångarna
Liu Zhenyuns roman Processen handlar till synes om en bondkvinna som skiljer sig från sin man med den sluga baktanken att som frånskild kunna behålla sitt andra barn, medan mannen som frånskild behåller deras första. För att de i nästa steg ska kunna gifta om sig och därmed kunna behålla båda barnen, i trots mot den kinesiska ett-barns-lagen.
Det visar sig dock finnas en hake: hennes man gifter om sig med en annan kvinna och skaffar strax ett nytt, tredje barn.
Ska Li Xuelian döda sin man? Först: ja. Sedan: nej. Hon ska hämnas: hon ska få skilsmässan ogiltigförklarad. Den långdragna hämndaktionen drar ut på tiden och in i de sociala intrigerna och formar sig till en livsstil, inövad och utvecklad under två årtionden.
”Jag är inte Pan Jinlian” - originaltiteln på romanen - sätter historien i samband med äktenskapsbedragerskan i den klassiska romanen Berättelser från träskmarkerna. Det är Qin Yuhe, hennes man, som kallar henne Gyllene Lotus (Jinlian), när han under ett skilsmässogräl påminner henne om att hon redan hade begått två lönskalägen, innan hon till slut gifte sig med honom.
Om Gyllene Lotus är ett klassiskt våp, så är Li Xuelian en samtida bondkvinna trängd och klämd och i kamp mot ett rättssystem så intill förblandning likt det feodala.
Sålunda inordnas Li Xuelian och hennes kamp för upprättelse i den litterära traditionen - hon liknas också vid den oskyldigt dömda Dou Ei Guan Hanqings i ett tolvhundratalsdrama, liksom vid den ikoniska Lilla Salladskål, falskeligen anklagad för att ha mördad sin man.
Processen - som är den svenske översättarens kluriga titel - ger historien en syftning på den Kafka-roman som kineserna kanske mer än några andra kan läsa som en rutinhistoria från sin egen Folkrepublik. Men i händerna på Liu Zhenyun blir Processen något annat än en skräckinjagande byråkratisatir. Den backar liksom tillbaka mot sina klassiska föregångare och fylls av förvecklingar, återkommande folkliga talesätt, blixtsnabba omkastningar, ränksmideri och kannstöperi och rätt mycket kinesisk husmanskost.
Inordningen blir till slut så illusorisk att romanen om Li Xuelian förvandlar det samtida Kina till det förflutnas Mittens rike. Politiska institutioner och sociala ämbetsmannafasoner i dagens supermoderna Kina kan lika gärna avläsas som repliker på en samhällsformation, där hierarkiernas fångar feodalt bugade och trugade och skräckslagna darrade inför varandra. Där kejsaren, numera presidenten och Folkkongressen, var den sista utposten för varje rättssökande kines, annars gällde katten Borgmästaren på råttan Häradshövdingen, och råttan Domaren på repet Lagmannen, Provinsguvernören på allesammans och över alltihop lyste Ni-vet-vem.
Men denna tandem-satir hindrar samtidigt romanfigurerna från att riktigt frigöra sig från karikatyren. Förvecklingarna liksom stockar sig, spänningen skruvas upp och skruvas ner. Satiren blir godmodig, verkligheten ett lagom lågmält fyrverkeri.
