Vem är han? Vem är jag? Vem är vem?

helskärm

Finns författaren Håkan Anderson? Jag måste bekänna att jag under några ögonblick tvivlade på den saken. Det beror på att hans roman är så full av fiktiva personligheter, av återanvända, återuppväckta och omdefinierade litterära gestalter att man som läsare börjar ifrågasätta både sin egen och författarens identitet.

Ta till exempel Jacob Arnauti, en av bokens centrala gestalter. En och annan minnesgod läsare erinrar sig säkert den roll han spelar i Lawrence Durrells Alexandriakvartetten. Också i den här boken har han Alexandria som sin hemmabas men han reser omkring i Europa där han i Italien möter Ernst Weber, en humanist med Ciceros tuskulanska samtal som vetenskaplig specialitet. Arnauti och Weber förenas i sitt intresse för några dittills okända Cicerobrev där kryptiska marginalanteckningar möjligen kan ge ledning om vart en gammal tempelriddarskatt tagit vägen.

Handlingen i just denna del tilldrar sig i europeiskt 30-tal och deras förehavanden följs noga av en suspekt tysk orden vars frontfigur, nazisten Otto Dietrich zur Linde, oväntat dyker upp här och var. Dyker upp var ordet, för också han är en gammal bekant - en av Jorge Luis Borges skapad figur. Därmed är förresten två av Håkan Andersons huvudleverantörer identifierade för romanen kryllar av gestalter som en gång förts fram på den litterära scenen av Durrell eller Borges.

Där möter, förutom den redan nämnde Arnauti, en betydande del av Alexandriakvartettens rollbesättning. Där hittar vi namn ur Durrells senare romanbyggen, den så kallade Avignon-kvintetten med dess anknytningar till just tempelriddarnas historia. Den av Borges skapade judiske Pragfilosofen Jaromir Hladik framträder också i Håkan Andersons händelseväv, nu som en bakgrundsgestalt i de delar av romanen som utspelas under det andra världskrigets förtryck.

Och så påminns vi förstås fler gånger om den av Borges noggrant analyserade författaren Herbert Quain och hans bok The God of the Labyrinth. Denna bok, som ju inte finns i verkligheten, ligger på nattduksbordet hos Håkan Andersons alter ego Jan Eklöv, tillsammans med José Saramagos Året då Ricardo Reis dog och Gösta Oswalds En privatmans vedermödor.

Varför har Oswald förresten hamnat i detta sällskap? Jo, hans nyss nämnda bok från 1949 var från början presenterad som skriven av den fiktive författaren Peter Sergius men "utgiven" av Gösta Oswald. Quain, Reis och Sergius är konstruerade författare, de förenas av fiktionalismen, den filosofi som framför allt Borges gjort sig till tolk för och som hos den av Håkan Anderson nämnde tyske tänkaren Hans Vaihinger fått sin intellektuella kodifiering.

Det som å andra sidan förenar Borges och Durrell är ju det labyrintiska, sökandet i irrgångar efter ett förklaringens centrum, där den sökande hela tiden gäckas av de speglingar och reflexer som försvårar orienteringen. Kanske symboliserar labyrinten också en avskärmning från omvärlden, från den triviala verkligheten och dess tidsbegrepp.

För i den här boken är tids- och rumsbegreppen delvis upphävda. Läsaren förs ideligen fram och tillbaka över den europeiska kontinenten under det nyss förflutna seklets förvirringar. Än är vi i Wien och Assisi, än i Paris, Oxford eller på Rügen. Det är författarens dröm om att skriva en stor europeisk roman som här förverkligas. Ett musikaliskt ackompanjemang i form av Schuberts Winterreise ligger som en generalbas under texten och som konstnärlig kuliss ser vi Caspar David Friedrichs romantiska landskap.

Det är lätt för den filosofiskt intresserade att i Håkan Andersons roman förirra sig just i de idémässiga labyrinterna. Man bläddrar ideligen fram och tillbaka, försöker påminna sig den dolda meningen i tidigare avsnitt för att snabbt återgå till den scenografi som man nyss lämnat. Ibland kan man öns-ka att de 600 sidorna i denna roman fanns datoriserade och sökbara. Som en engelsk litteraturvetare konstaterat är en dator bra att ha när det gäller denna typ av "hypertext fiction" eftersom en läsare vill röra sig framåt genom berättelsen utan att fylla hela volymen med de papperslappar som markerar passager man vill återvända till.

Det finns alltså en risk med denna labyrintiska konstruktion: att läsaren tappar tråden. Jag löper själv denna risk. Men kanske är tråden inte det viktigaste i detta pinakotek med 150 tablåer där kärleken är ett genomgående tema och där reflexionen över livet och tingens natur går från Lucretius antika hexameterdikt till Rilkes mer samtida Duinoelegier.

På de sista sidorna är det ändå Eyvind Johnson som via Jan Eklöv och Håkan Anderson vinkar till läsaren. Det påminner åtminstone mig om vad Johnson i något sammanhang berättat om hur arbetet med hans roman Molnen över Metapontion kunde liknas vid en jättestor kinesisk ask: "den ena inne i den andra, och det tog aldrig slut, under det att man öppnade dem en efter en växte aningen eller vissheten om att ju fler öppnade det fanns, desto fler oöppnade visade sig förrådet innehålla."

Det är en beskrivning som gäller också här. Håkan Anderson och hans heteronymer Jan Eklöv och Ernst Weber har gett oss en kinesisk ask. Eller, om man så vill, en labyrint där läsaren hela tiden dras mot en mystisk och gäckande mittpunkt.

Roman

Torsten Kälvemark