Lågspänning av Skräckmästaren

Jack Hildén

Stephen King försöker skrämmas med religion och
elektricitet i sin nya roman

helskärm

Stephen Kings nya bok ”Väckelse” har kallats en modern ”Frankenstein”. Jack Hildén blir inte imponerad. Foto: AP

Stephen King kan bara vara en dålig författare när han slutar bry sig om karaktärerna. Jag har påbörjat många böcker, gillat de första hundra sidorna, men lagt ner när handlingen bara kretsar kring kraftfält, portar i himlen och så vidare. King är medveten om (men tenderar att glömma bort) att det mest skrämmande av allt är vi själva, och vad som händer när allt tas ifrån oss. Inga stora insekter kan toppa det.

Och i Väckelse gräver han i sina karaktärers medvetande åtminstone nästan hela vägen (sista 30 sidorna spårar ur). Framför allt är det antagonisten Charles Jacobs som engagerar. Jacobs kommer som ung pastor till en liten by i New England på sextiotalet. Predikningarna uppskattas och Jacobs fascination för elektricitet framkommer redan när han demonstrerar hur Jesus gick över vattnet, genom ett hembyggt landskap i plywood. Samtidigt blottas det symboliska lurendrejeriet – Jesus drivs av ett elektriskt spår som inte syns under vattnet.

När pastorns fru och barn dör i en bilolycka blir religion ett hyckleri. Jacobs håller en skräckpredikan om sin förlorade tro och sätter församlingen i gungning. Här är King som bäst, på de koncentrerade ytorna. Det påminner om hans The Mist, där en grupp människor tvingas isolera sig i en matbutik. Där utnyttjar den fanatiskt kristna Mrs Carmody rädslan hos de instängda. Fler och fler ansluter sig när hon kan använda dimman och varelserna som tecken, och peka i bibeln. Som sagt, det är inte dimman utanför butiken som är värst.

Huvudperson är Jamie Morton, som träffar Jacobs första gången som sexåring. Deras vägar korsas vid flera tillfällen. Som när Jacobs turnerar runt på tivolin och gör jippon av sina elektriska experiment. Vid det laget är Jamie heroinmissbrukare, porträtterad tröttsamt likt Danny i föregående Doktor Sömn. Många år senare har Jamie skärpt sig medan den före detta pastorn blivit manipulerande ”helare” på väckelsemöten.

Romanen sträcker sig alltså över hela liv och det finns problem med det. För det första är den skriven som memoar, vilket förtar en del av spänningen. Formen tillåter Jamie att flika in överslätande kommentarer när helst han känner för det. King vågar inte stanna i ögonblicken, utan känner sig ständigt manad att kliva ut ur scenen och förklara. Och sättet han förklarar på är torrt humoristiskt, jag får bilden av en skrockande herre som drar anekdoter. Konflikten mellan religion och elektricitet får ge vika för långa partier om hur Jamies liv bara pågår – en puttrande ungdom med musik, tjejer och en bil på födelsedagen. Det är synd att använda ”amerikanskt” som ett skällsord, men här känns det befogat.

Jamie är en typisk huvudperson för King – kämpande men godhjärtad och lite träig. Det är Jacobs sorg som berör, och hans resa in i mörkret och besatthet. Väckelse har beskrivits som en modern Frankenstein. Vad det än är som Jacobs arbetar med i sitt laboratorium så driver det honom bort från det som utgör en människa. Alla kan se det utom han, och det är väldigt sorgligt.