Ny vampyr i Blackeberg
Publicerad 2013-10-10
Också i Peter Handbergs Klubb Ibsen ställs den utsatta pojkkroppen i fokus
I sin förra bok Skuggan bjöd översättaren och författaren Peter Handberg på ett av de mer välskrivna pappaporträtten i en litterär självutlämnarvåg. En fängslande skildring av en auktoritär patriark som föraktar manlig svaghet, är våldsam mot sönerna. En klassikerpappa i traditionen Strindberg, Bergman, Knausgård.
Nya romanen inleds som en myllrande och charmig uppväxtskildring i 60- och 70-talens Blackeberg, i västra Stockholm. Här finns ”påhittighet” men också ”kringstrykande destruktivitet”, ”ett ungdomligt trasproletariat, fröet till en kommande revolution”. Handberg skriver som om Marcel Proust var en förortskille, tvinnar långa vackert ljudande meningar som omfamnar höghusområdets färgstarka invånare och platsens topografi. Vartenda trappräcke och källarvrå blir omsjungen.
Klubb Ibsen - där berättarjaget ”Peter” är ordförande - samlar på sprängämnen inspirerade av pappa ingenjörens experiment och Sovjets provsprängningar av vätebomber. Slutar med katastrof. Den vuxne författaren finner Klubb Ibsens protokoll, sina egna anteckningar, dagböcker och foton. Han infogar ”fakta” i ”fantasterierna”, ja så uppfattar han texterna skrivna av honom själv som tonåring.
Blackeberg - med sina gator uppkallade efter nordiska författare - är redan inskriven i skönlitteraturen med John Ajvide Lindqvists vampyrskräckis Låt den rätte komma in. Handbergs Blackeberg rymmer också en sorts vampyr, nämligen en lärare som åtnjuter stor respekt på grund av sin förmåga att ”tämja” buspojkar. ”S.” tar sig gärna an den begåvade men urspårade ”Peter”, till stor lättnad för den ensamstående litteratur- och musikälskande modern som ”lägger hår för vårt levebröd” på Salong Ibsen. Bekymrad över knarket som intagit Blackeberg skriver mamman brev till Olof Palme som gjort en symbolladdad flytt till ett radhus i Vällingby. Nästgårds!
Läraren bjuder in till fågelskådning, fotografering och träning med vikter. Pojkar med frånvarande fäder behöver manliga förebilder, annars kan det gå illa, brukar det heta, så också här. Men Peter Handbergs Klubb Ibsen, kan användas för att täppa till truten på den som använder floskeln som förklenar ensamstående mödrar.
Ingen reagerar över att läraren ”S.” alltid samlar de mest finlemmade och docksöta gossarna till fotografering. De uppmanas att posera barbröstade i cowboybyxor, hölster och vapen. Deras skallar mäts med rasbiologins mätredskap. Under exkursioner i naturen lär de sig hantera vapen, får veta att flickor är opålitliga luder och att lärare tafsar under täcket. När övergreppen blir allt grövre blir språket naknare, berättelsen thrillerbetonad.
Den utsatta pojkkroppen blir vanligare i litteraturen. I Kristian Lundbergs En hemstad lockar ”Carolibögen” med godis hem hungriga kringdrivande pojkar. I Skugglandet använder Jonas Brun tematiken som ett dolt hot. Var det höjdhopparen Patrik Sjöberg som trampade på en källåder med sina memoarer där han avslöjade sin tränares övergrepp? Männen som hellre tigit är framstått som offer - det är ju flickkroppens roll - trädde fram.
Peter Handberg hanterar med språklig elegans - både rått och högstämt - den blottade, ömtåliga överenergiska pojkroppen i en svävande tillvaro. Men han går inte helt ensam bland sprängämnen, vapen, drogade ungdomar och våldsamma vuxna. Ingen kommer att tro dig, hotar ”S”. Jo, mamma.
