Samtiden är inrutad
Publicerad 2013-11-11
Ny serieantologi en motpol till stressen på sociala medier
Att tv-serien skulle vara den nya romanen börjar blir ett bevingat uttryck och om det stämmer så borde detsamma gälla tecknade serier. Under bokmässan var det inte vid Bonniers monter, utan Galagos, som trycket var störst.
Detta är den första av Kartagos samlingsvolymer och fler planeras. Initiativet väcker de frågor som automatiskt uppstår kring antologin som format. Varför just de här namnen och berättelserna? Vad har de gemensamt? Måste de ens ha något gemensamt? Kanske inte, men det är omöjligt att undvika tankegångarna.
I Antologi Tago finns inga uppenbara samband. Rolf Classon, som grundade Galago på åttiotalet, beskriver antologin som ett slags motpol till stressen på sociala medier i ett märkligt förord. Tanken är att skildra samtiden på ett alternativt sätt, och det finns gott om svenska serier som sätter den tonen tydligare än andra konstformer just nu. Några av de tyngsta namnen som Martin Kellerman och Jan Stenmark samsas med nyare stjärnskott som Nina Hemmingsson och mer dolda talanger. Det dyker även upp ett par novelliknande texter. Intrycket blir stundtals slarvigt och stressigt, lite som på sociala medier.
Samtidigt är gnäll sekundärt. En sammanställning med kvalitativa serier kan inte bli annat än mysigt och bra. Särskilt övertygande är Anneli Furmark och Johan Jergner-Ekervik. Den förstnämnda gestaltar en rörande och stillsam berättelse om två katter i Paris. Historien är tagen ur Cora Sandels bok Djur som jag känt och är det första jag läst där gulliga djur tas på samma grundläggande allvar som människor.
Den andra visar upp några flanerande dygn i Uppsala. Teckningarna är hisnande i sin kombination av diskbänksrealism och surrealism och berättelsen rymmer humor och sorg.
Humorn duggar för övrigt inte lika tätt som man förväntar sig. Kanske en tendens om någon; den får ofta ligga inkilad bland ganska stora portioner allvar.
