Rasande sorgesång för en saknad vän
Uppdaterad 2015-03-24 | Publicerad 2015-03-23
Bodil Malmsten gör en förtvivlande återkomst till poesin
Efter 22 år och åtminstone 15 böcker med kortprosa och tjockprosa återkommer Bodil Malmsten till poesin, med en förtvivlad liten gul skrift om saknaden efter en nära människa. 63 korta nedslag eller en enda sorgesång, om man så vill. Rå, vacker, allmängiltig men av stockholmsk lokalsort.
Som så ofta börjar det med ett telefonsamtal:
Det ringer aldrig
Inte så här tidigt
Inte hos mig
Det är för tidigt
Döden.
Tänk om den bara är ett syftningsfel? Det är inte du? Finns det kanske på tapeten att vi ses igen, i ”evighetens etagelägenhet”?
Men nej. ”Min människa är död / Gud ljög”.
Sätt ord på det
säger sorgecoachen
i Ropsten
i Ropsten
i Ropsten
Sällan har namnet på den röda tunnelbanelinjens ändhållplats gnekat lika ensligt i blåsten, och sällan har Bodil Malmsten levererat ett lika innerligt förbannat tilltal som i Det här är hjärtat.
Själva världsalltet får på pälsen, liksom den som hade mage att försvinna ur det. Och alla som säger gå bort när de menar dö: ”Jag hatar dem / De ska dö / Alla ska dö”.
Ett satans tryck därinne mellan pärmarna helt enkelt, och en samling texter som alla tycks uppslungade ur samma bottenlösa aprilmånad, ”med scillan blånande i backen / mot entrén till hjärtkärlkliniken”.
Anslaget är notoriskt minimalistiskt, med en handfull motiv som varieras och samkörs i ett för författaren ganska typiskt kopplingschema. Där finns balsampopplarna som susar förbi på lätta sommardäck, där finns hjärtkärlexperten, sorgecoachen och pingstliljorna (”Narcissus poëticus”), och ”bussen / med rasisten i rullstolen och den unge / mannen med ebenholtshänderna”.
Och så hjärtat förstås, kärlekens röda men också knytnäven, den egna och ännu bultande trehektosklumpen med sina jobbiga arytmier och klaffar som inte vill: ”Se upp för dörrarna / Dörrarna stängs”.
Höjdpunkterna är många, men särskilt fäster jag mig vid det underspår som bildas av några passager som utspelar sig i sjukhusmiljö, i väntrummets gastkramande icketid eller på britsen inför en eventuell hjärtoperation:
Alternativet?
Du sprängs inifrån
Imploderar
varpå själen enligt naturlagen
förenas med
låt oss kalla det
Universum
Det vill jag!
Så går det inte till
säger hjärtkärlexperten
Sorgen som ett egoistiskt rasande mot det skarpa vårljuset, så skulle man kunna beskriva grundtonen i Det här är hjärtat. Men här finns förstås också sorgens hudlösa sida, gråten och saknaden. Haltheten i varseblivningen, nu när svärmen av gemensamma ögonblick tagit 55:an ut i rymden.
Se på narcisserna
Titta
Men det kan du inte
Nevermore