Liket lever

CLAES WAHLIN om människans värde - efter döden

Respekten för de nyligen bortgångna är trots sekulariseringen stor. Endast förstaårsstudenter på läkarlinjen kan väl få för sig att sticka en cigarrett i ett liks mungipa eller hoppa hopprep med hans tunntarm. Alla de som har lik som arbetsmaterial - betydligt fler än obducenter och begravningsentreprenörer - behandlar dem med både omsorg och hänsyn.

För vad är det som händer med våra kroppar efter döden? En sak att begrava kroppen eller låta kremera den (nog så svårsmält om man inser vad det faktiskt innebär), men det där lilla organkortet där vi har kryssat "ja" eller den testamenterade viljan att låta vetenskapen använda den, vad innebär det egentligen? Den allmänna uppfattningen är rimligen att ett och annat invärtes organ kommer till nytta. Kanske lite vävnad eller så. Allt under hyggligt kliniska former.

Den amerikanska journalisten Mary Roachs undersökning av vad vi gör med våra lik inleds med hur en grupp plastikkirurger tränar ansiktslyftning på ett antal huvuden. Döda alltså, därtill avskilda från de kroppar som en gång bar dem. Dessförinnan har näsorna opererats.

Om man tvekar en smula över det etiska i förfarandet är det möjligen lättare att försvara användningen av lik vid krocktester eller för att studera förruttnelseprocessen. Det senare har ju viss kriminalteknisk nytta. Roach har en förkärlek för konkreta detaljer.

Språkbruket - kvickt, emellanåt nästan desperat i jakten på underhållande vändningar - handlar inte bara om att vinna poäng hos läsaren. Det är inte bara begravningsbranschen som har sina eufemismer, själva hanteringen skapar ett språk som liksom balanserar på gränsen mellan liv och död, tvekandes om det är narren eller liemannen som har ordet.

De något nyckfulla utflykterna bakåt i tiden, om likplundring i anatomins barndom eller det där tyska bårhuset som placerade kvinnor och män i separata salar (man vet ju aldrig med män), visar åtminstone på ett slags allmän skillnad mellan synen på lik förr och nu. Rimligen är det helt enkelt så att då livet efter döden enligt den judisk-kristna föreställningsvärlden inte längre är oomtvistat, så tvekar vi i väst inte att använda oss av lik, men bibehåller ett visst mått av respekt, liksom för säkerhets skull.

Roach reflekterar givetvis över sitt eget framtida öde som lik. Hon kan acceptera att kroppen används till allt, undantaget är endast religiösa experiment, sådant som den franske läkaren Pierre Barbet höll på med i början av trettiotalet, då han försökte bevisa Kristi svepduks äkthet med hjälp av att experimentera med korsfästelser av lik. En sentida amerikan, Frederick Zugibe, spar ingen möda i att motbevisa svepduksfanatikerna och har ett kors i garaget som används för ändamålet. Dock används läderremmar och levande människor. Inga spikar. Men han får ständigt samtal från frivilliga som vill låtsa spika upp sig på korset.

Roach överväger diverse möjligheter för sitt eget lik. Att bli utställd i Harvards hjärnbank lockar, inte minst för att kunna säga att hon ska in på Harvard. Men faktiskt är det en svensk idé som vinner störst sympati. Susanne Wiigh-Mäsak, en av dessa ekologiskt sinnade som undviker långa flygresor för att inte bidra till onödig bränsleförbrukning, har i flera år med sitt bolag Promessa Organic AB försökt sälja in idén om kompostering. Av jord är du kommen etcetera. Det handlar om frystorkning och att sedan smula sönder liken för att använda dem som gödsel. Ett argument är att vattnet i våra kroppar är lånat (det försvinner och återintas: kaffet du dricker kan ha varit din bordsgrannes urin), så de resterande 24 procenten kan lika gärna också återvinnas.

Först på senare år har hennes idé fått gehör hos begravningsentreprenörer (som ju riskerar att förlora ekonomiskt om de fråntas kremeringen). Men det gäller att upprätthålla en strikt gräns mellan ritual och avfallshantering. Roach tror att svenskarnas egendomliga intresse för trädgårdar är en god jordmån för de frön som Wiigh-Mäsak med sin ekologiska kompostering vill så.

Populärvetenskap

Claes Wahlin