Jag är för besatt för att förstå Houellebecq

Interventions 2020 är mest intressant för de verkliga hardcorefansen

helskärm

Det är nästan så att jag kastar in handduken när det gäller att skriva om Michel Houellebecqs samlingsvolym Interventions 2020. Att rikta in sig på blott en (1) idé för den här artikeln, vilket torde vara det ultimata när det kommer till kortare texter, krönikor, recensioner, etcetera, känns i stort sett omöjligt.

Det är nämligen tusen tankar som strömmar igenom mig när jag läser boken. Jag kommer på mig själv med att skämmas över att först nu kunna tillgodogöra mig de här texterna. För hade jag varit bättre på franska hade jag kunnat ta del av dem för längesen. Vissa av texterna, som Approaches to distress, ”Angreppssätt på förvirringen”, har publicerats på franska flera gånger i olika publikationer sedan början av 1990-talet.

År 2014 publicerade den franske kritikern Frédéric Beigbeder en intervju med sin vän i herrtidningen Lui. Hade jag läst den innan jag skrev min roman Dunning-Kruger-effekten hade jag fått svar på en förvisso ganska trivial fråga som jag grunnat på i flera år: Hur står det egentligen till på tandfronten när det gäller Houellebecq?

Författarna genomför intervjun hemma hos Beigbeder (eftersom man inte får röka på restauranger i Frankrike längre) och stämningen är chosefri och kamratlig. Beigbeder går rakt på sak: ”Kan vi tala om dina tandproblem?” Han avslöjar att Houellebecq glömt sina löständer hos kritikern och sedan rest till bokmässan i Berlin utan dem. Stör det inte författaren att bli fotograferad utan tänder? Det förändrar ju hans utseende?

Jo, det stör Houellebecq en smula. Men kanske inte så mycket ändå. Hur är det med hans hälsa i allmänhet? undrar Beigbeder. Ja, det här med alkohol är till exempel ett problem mest när det gäller taxichaufförer, menar Houellebecq, för hälften av gångerna säger de: ”Oh no, not you! You’re going to throw up in my car!”

Att jag ville kasta in handduken när det gällde skrivandet om Interventions 2020 beror väl kanske helt enkelt på att jag inte har någon verklig distans till den här mannen? Hur kan man ha det till någon som man idoliserar så mycket? Jag har till och med skrivit om honom i Dunning-Kruger-effekten eller det är rättare sagt romanens protagonist som skriver fan-fiction om honom. Hade jag känt till att Houellebecq emellanåt bär löständer hade naturligtvis även mitt alter ego känt till det.

Jag misstänker hur som helst att Interventions 2020 kanske framför allt är intressant för de verkliga hardcorefansen. Ju mer fixerad man är desto mer får man ut av den här boken. Har man läst hans romaner kan man följa en viss utveckling när det kommer till hans intressen, som genetik (Elementarpartiklarna), kloning (Refug), religon (Underkastelse).

Redan på tidigt 90-tal förmedlar han en känsla av nära förestående katastrof. Den västerländska människan lever, menar han, under fruktansvärda förhållanden. Detta katastroftänkande verkar bara bli starkare och starkare ju äldre han blir.

Mitt eget idoliserande av författaren blir på sätt och vis alltmer ”problematiskt” ju mer jag tar del av hans pessimistiska reflektioner. Jag känner en ökande grad av ambivalens gentemot honom. För slutligen vet jag inte riktigt var jag har Houellebecq.

Hur reaktionär är han egentligen? Hur mycket avskyr han protestantismen? Tror han på fullt allvar att det ska utbryta ett veritabelt inbördeskrig i Frankrike? Eller är det … ja, ett slags fetischistisk fantasi?

Hade man varit bekant med Houellebecq hade detta varit en relativt enkel sak att ta reda på. En hypotes är nämligen att tugget om ett nära förestående inbördeskrig förmodligen uppstår först efter att författaren druckit x antal glas vin. Samtidigt inser jag att det är ett småtaskigt antagande. Jag faller i samma fälla som jag i Dunning-Kruger-effekten menade att många andra gör i sin syn på Houellebecq: De ser honom som en harmlös clown. Men sanningen är nog att han har ett betydligt större inflytande än så.