Twistat om skadad hjälte i Tjernobyl-miljö
Men Marit Sahlström fyller klichéerna med innehåll
Publicerad 2024-06-15 03.30
Minns ni hur det brann sommaren 2018? I Marit Sahlströms ”Brandsommar” står inga årtal angivna men precis som i verkligheten är romanens Hälsingland den hårdast drabbade platsen. I byn vid majestätiska Ljusnan där tonårstjejen Leo hänger runt med kompisarna Miriam och Noel är hettan kvävande och soten klumpar ihop sig i ögonvrårna. De vuxna diskuterar brandhotet medan ungdomarna dricker öl i sitt hemliga näste uppe i det gamla vattentornet.
Deras drama handlar, som så ofta i fjortisåldern, om vänskap, svartsjuka och lojalitet. Leo är beredd att gå långt för att få vara nära Miriam, den hänsynslösa och underbara. Men hon kan också få nog – och en uppgörelse råkar utspela sig just natten innan byn evakueras. Miriam och hennes familj blir kvar i kaoset – och sedan är inget sig likt.
Skildringen av vänskapsmagi förbytt i trauma och skuldkänslor påminner om Jonas Bruns ”Skuggpojkar” (2012) eller kanske Martin Engbergs ”Den röda pojken” (2021); i ”Brandsommar” finns en liknande suggestiv svävning mellan lek och allvar. Men där Brun och Engberg fortsätter in i gåtfullheten väljer Sahlberg en annan väg. Hon ger sin story en taktfast struktur med korta, målmedvetna kapitel om ”Då” (brandsommaren) och ”Nu” (15 år senare). I bokens andra del löper nuet vidare, och läsaren drivs med snabba bladvändningar rakt in i postapokalypsen.
Leo arbetar nu som biolog på SP Biotech. Firman har länsstyrelsens uppdrag att ta prover i ”zonen”: ett område som alltsedan branden varit avstängt på grund av livsfarliga gifthalter och nödvändig griftefrid, som det påstås. 460-talet människor blev kvar i zonen – bland dem Miriam och hennes familj – och de räknas av staten som omkomna. Men Leo bestämmer sig för att stanna kvar i zonen under ett jobbuppdrag och ta reda på gåtans svar. Vad hände med Miriam?
Så börjar den postapokalyptiska klimatfiktionens boxar tickas i en efter en. Ensam, skadad och febrig hjälte () i trasig skyddsoverall () utforskar ett Tjernobyl-liknande landskap (). En överlevar-community kallad ”byalaget” tar hand om hjälten (eller tar henne som gisslan?) (). Spår från det förflutna dyker upp, men gränsen mellan verklighet och inbillning är blurrig (). En statlig mörkläggningskampanj () anas och pekar mot större intressesammanhang.
Klichéerna finns där men de twistas också och fylls med engagerande innehåll. Jag sugs in i Leos värld där artefakter från förr (fotona som hänger kvar på hennes gamla anslagstavla) och skeva visioner hopas på vägen mot gåtans svar. Det är oavbrutet spännande.
Klimatet (hettan) agerar tryckkokare för det psykologiska, men låter också en ny och oroande värld ta kontur. Utanför zonen råder krisberedskap, restriktioner och offentliga lögner, där inne råder brist på allt och man jagar ekologiska lösningar.
Sahlström gör med sin roman ett oväntat kliv i författarskapet, från relationsrealismen i debuten ”Och runt mig faller världen” (2015) och ”Skred” (2019) till en skildring där ”vardagsångest” får ett mer kollektivt innehåll, laddat med osäker framtid. Den här romanen söker en åldersbred läsekrets – jag hoppas den hittar ut.
