Att vilja ha patriotisk fostran och oätlig mat

I Georgi Gospodinovs roman vill alla återuppleva det förflutna

helskärm

När min dotter reste från Stockholm till Göteborg i påskas råkade jag dra det slitna skämtet om att hon borde klä sig i förrförra årets mode för att smälta in. Att se andra delar av landet, eller världen, som om de levde i en annan tid är en typiskt modern form av arrogans. Men hur väl fungerar denna tankefigur om vi tappar tron på framsteg och utveckling, om det förflutna blir mer attraktivt än nuet för att vi är livrädda för framtiden?

Kring liknande frågor kretsar den bulgariske författaren Georgi Gospodinovs roman ”Tidstillflykt”, som vann det Internationella Bookerpriset förra året och som just utkommit i Hanna Sandborghs glasklara översättning. Här får vi följa hur författaren tillsammans med sin påhittade vän Gaustin öppnar kliniker för det förflutna, lägenheter inredda efter ett bestämt decennium, för att behandla dementa och alzheimerpatienter.

Inom kort utökas dock klientelet till nostalgiker och folk som vill fly samtiden in i ett förflutet de själva aldrig upplevt. Besattheten vid det förgångna sprider sig som en smitta i Europa, klinikerna expanderar till hela kvarter för olika decennier, och snart vill hela länder vrida tillbaka klockan till bättre tider. Går det rentav att hålla en folkomröstning om när en nation var som lyckligast?

”Tidstillflykt” är en roman om minnet och om minnesförlust, om vad det förflutna betyder för våra identiteter både som individer och som nationer. Här finns rörande skildringar av hur äldre personer plötsligt lever upp när de befinner sig i en omgivning de fortfarande minns, av hur tidens gång härjar med våra kroppar och minnen, och av vad en stark drivkraft att återvända till ett förflutet som aldrig funnits kan göra med en nation, i form av folkdräkter, folkdanser, oätlig mat och patriotisk fostran på skolschemat. Släktskapen är tydlig med allt från ”Good bye, Lenin!” och ”Westworld” till, på svenskt håll, Skansen och High Chaparral.

Enligt baksidestexten handlar det om ”en lekfull, filosofisk och dystopisk komedi”, vilket är misstänkt likt förläggarspråk för ”science fiction”. Men någon egentlig sf rör det sig inte om – Gospodinov är alldeles för intresserad av spex och metafiktion för att försöka bygga ett trovärdigt scenario kring sitt tankeexperiment.

I stället har vi en infallsrik och underfundig roman som hela tiden pendlar mellan absurd humor och avgrunder av existentiellt och politiskt allvar. Gospodinov strör också ut den ena aforismen efter den andra, som den underbara Tolstojparafrasen ”Alla inträffade historier liknar varandra, varje icke-inträffad historia är icke-inträffad på sitt eget vis”.

”Tidstillflykt” utkom i Bulgarien redan 2020, men har bara blivit mer aktuell sedan dess, med tanke på vad som pågår i Ukraina och Gaza. Som det heter i romanen kan de flesta nationer dra näring ur sin unika historiska olycka, använda den som ett alibi eller som en ursäkt för olika slags anspråk.

I Sverige får vi gräva djupt för att hitta en sådan historisk oförrätt. I en längre passage i romanen avhandlas faktiskt svårigheterna Sverige har med att välja en lycklig tid att återvända till, då de olyckliga perioderna under 1900-talet varit så få (spoiler alert: vi väljer året 1977, mest på grund av Abba). Kanske är det också detta som gör det så lätt för oss att utmåla samtiden som en nattsvart dystopi och fly in i fantasier om enklare och tryggare tider. Efter en höst och vinter när statstelevisionens storsatsning ”Historien om Sverige” tycks ha gjort varje tittare missnöjd på sitt eget unika sätt har det dessutom blivit mer uppenbart än på länge hur laddad bilden av historien är även för den svenska självbilden och identiteten.