Konstnärsporträtt som töjer på verkligheten

Göran Sommardal

Iskyld och berusande essä om vanskapande konstnärer av Helena Eriksson

Helena Erikssons mångledade essä om Unica Zürn och Hans Bellmer har blivit en bok som har svårt för att bli färdig. Och det är inte så mycket dess fel som dess förtjänst. Framställningen rör sig ömsom mot ordning, ömsom mot oordning. Ordnar i oordningen, och o-ordnar i ordningen.

Det tar sin början i Hans Bellmers och hans bror Fritz skapande av den vanskapta skulpturen Dockan: ”Som en vägran inför den tyska fascismen och möjligheten av ett krig: upphöra med all samhällsnyttig aktivitet. Påbörja konstruktionen av artificiella flickor.”

För den Bellmer som var 30 vid Hitlers maktövertagande innebar det att hans konstnärliga verksamhet började som en Entartete Kunst för den medvetna urartningens egen skull. För den 14 år yngre Unica Zürn var det politiska ställningstagandet fram till 50-talet mer oklart. Hon skriver för ungdomstidskrifter, hon arbetar på UFA, det dominerande filmbolaget under nazitiden.

Själv läste jag första gången om Hans Bellmer i Ragnar von Holtens introduktion av konstnären, beledsagad av en svit dikter av Lars Norén, tillsammans med några av Bellmers bilder i reproduktion i en bok från 1978.

Om von Holten framför allt närmade sig Bellmer med ambitionen att inordna hans konstnärskap som en tysksvärtad representant i en surrealistisk tradition, så är rörelsen i Helena Erikssons vindlande framställning av Unica Zürn och Hans Bellmer i essän Någon syr – är det du? ett ännu mycket mer omfattande försök att lyfta ut både Bellmer och Zürn ur en allmänt konsthistoriskt tvingande kontext.

Inte genom att bedriva någon som helst doktrinär polemik utan genom att vidga ramarna och bygga upp andra existentiella och konstnärliga sammanhang. Inte så mycket genom att slå fast, kategorisera och runda av, som att meningsfullt variera svårigheten att hitta en förklaring och därmed öka komplikationsgraden. 

I sin beskrivning av den intrikata, dynamiska och dialogiska utvecklingen av Bellmers och Zürns liv och konstnärskap efter deras första möte 1953 och deras ge­mensamma tillvaro i Paris som då vidtar, varvar Eriksson textläsningar, bildana­lyser, livskriser, möten mellan de två i konst och verklighet.

Zürns magiska självbiografiska texter och teckningar speglar och återspeglar sig själva och Bellmers huvudfotingar, skulpturer, porträtt-teckningar och bild-filosofi, och vice versa. Hela tiden ackompanjerat av tillbakaresor in mot deras uppväxtmiljöer: med den frånvarande och efterlängtade fadern (Zürn), den tilllåtande, älskade modern (Bellmer). Ofta utkristalliserade i bil­der och symboler som glider mellan konst och liv: Flickan på balkongen, som hoppar eller inte hoppar. Anus-mun, öga-kön ­ som blandar sig in i avbildningarna av varandra.

Såväl Bellmers och Zürns konst som liv förgrenar sig vidare in i ny konst, som också förgrenar sig in i deras liv: Georges Bataille, Henri Micheaux, Louise Bourgeois, Francesca Woodman.

Då och då tillåter sig Helena Eriksson också att essä-typiskt berusa sig, för att på sin egen kropp och själ mäta upp Bellmers & Zürns egendomligheter, och ibland som rolldiktare ta på sig Bellmars och Zürns erfarenhetsskråpuker för att loda upp de ljuva avgrunderna.

Helena Erikssons essä är en iskyld påminnelse om konstens (och därmed verklighetens) säregna hårdhet, i en svensk samtid så fylld av exemplariska biografier. Biografier som i sin tur är översvämmade av exemplariska överensstämmelser – varje föräldralös parvel och missaktad tös måste paras ihop med en lika obesudlad som obesudlande erfarenhet i upphovsvarelsens levnad – och varje upplevelse värd att omtalas ska helst moraliskt verifieras i ett konstnärligt uttryck tillräckligt hållbart för att kunna trummas på i minst 15 minuter.

Zürn/Bellmer-bokens text och bild förmår tänja och töja på verkligheten också bortom (den enkla) igenkännlighetens gräns och ändå bevara själviakttagelsens känsla av att vara en människa, samtidigt åtskild och oskiljaktig från sig själv. Att strö deformationernas salt, och sälta.

Fotnot: Två nya volymer av det unika konstnärsparet har nyligen utgetts på Vertigo förlag: Unica Zürns Semester på Maison Blanche, samt Hans Bellmers Bildens anatomi och andra texter (med bland annat ”Dockan”). Sedan tidigare finns på samma förlag Zürns Mörk vår/Jasminmannen, samtliga i översättning av Helena Eriksson.