Magisk familjekrönika

Den ovanliga okapin tar plats i Mariana Lekys roman

Publicerad 2018-12-22

När Luises farmor Selma drömmer om en okapi betyder det att någon snart kommer att dö. Det är sen gammalt.

Och drömmer, det gör Selma, om detta märkvärdiga djur som hon inte har sett på riktigt, eftersom hon aldrig lämnat sin lilla by i tyska Westerwald, och okapier bara finns i östra Kongo-Kinshasa. Där såg däremot hennes man en livs levande för många år sedan – och dog. 

Med sitt utseende, som en korsning mellan zebra, tapir, rådjur, mus och giraff, passar okapin utmärkt som metafor för Mariana Lekys roman. Båda har högst igenkännbara, vanliga, beståndsdelar som sammantaget bildar något fantastiskt, i ordets samtliga bemärkelser. 

Drömmen om okapin kan artbestämmas som en familjekrönika om vardag och fest, kärlek och hat, liv och död – berättad ur Luises perspektiv. Men den språkliga hårremmen med nyanser av magiskt tänkande gör historien lika unik, personligheterna lika spännande att utforska i och kring Selmas sneda hus. Där det tunna, lutande golvet försetts med röd varningstejp på de ställen man riskerar att trampa igenom och där en borttappad pärla ligger gömd i ett skrymsle och väntar på att bli upptäckt av en vacker, blåögd buddistmunk på besök från sitt kloster i Japan. 

Det vill säga Frederik, som Luise i sin tur upptäckte av en slump i uggleskogen den gången hon letade efter Alaska. Så heter alltså hunden som Luises pappa köpte innan han lämnade familjen för att resa ut i världen, på psykoterapeuten Doktor Maschkes uppmaning. Vilket visar sig inte vara helt sant, även om resan var nödvändig. För det är viktigt att släppa in världen i sitt liv, påminner ofta pappan. Därför ger han också sin mor Selma en ny resguide i present varje födelsedag, trots att hon är rätt nöjd med sitt stilla liv, sin tv-såpa och sina Mon Chéri-­praliner. 

Berättelsen börjar 1982, då Luise är tio och hennes bästa vän Martin tolv. Han har en hemsk, försupen pappa som slår honom och är den som blir okapins första offer, avslöjar jag nu helt fräckt. Men vägen fram till den plötsligt uppflygande tågdörren är så fri från transportsträckor att olyckan ändå kommer som en överraskning. 

Was man von hier aus sehen kann (Vad du kan se härifrån) är bokens originaltitel. Tristare än den svenska om ni frågar mig, som just lockades av det exotiska djuret jag knappt hört talas om och som pryder det fina omslaget. Men den tyska titeln skvallrar bättre om berättelsens ontologiska tema med syn och seende, det ska erkännas. 

Bildminnen är centrala och Leky målar ut sina bisatser med liknelser och detaljrika associationer, som i översättaren Rebecca Kjellbergs flinka händer förblivit egna små konstverk och erbjuder läsaren många livliga minnesbilder. 

Allt från en julgran som inte vill stå rakt i det sneda huset och måste hållas ”som en just infångad förbrytare med flyktbenägenhet” till alla underbara karaktärsteckningar.

Drömmen om okapin av Mariana Leky (bokomslag)

En optiker, genomgående kallad bara optikern, figurerar passande nog. En tjuvrökare med ett helt kollektiv av inre röster och en livslång, illa dold men likväl hemlig, förälskelse i Selma. Denna dokumenteras väl gömd i ett par resväskor fyllda av påbörjade kärleksbrev. Optikern ägnar större delen av boken åt att grubbla över ett filosofiskt påstående han läst i en av de buddistiska böcker han raskt beställde när munken Frederik dök upp i byn: ”När vi tittar på någonting, kan det försvinna ur vår åsyn men när vi inte försöker att se det, kan detta något inte försvinna.”

Under läsningen funderar jag intensivt på om detta går att applicera på min egen tankenöt: Hur jag ska få den här härliga boken att aldrig ta slut, samtidigt som jag njuter av att se hur berättelsen går så elegant i lås. Många fler lås än sorgsna, ensamma Marlies förser sin dörr med för att få vara i fred.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln