Yan Lianke har vänt blicken mot kvinnorna
Nya boken får Kina att kännas närmare
Publicerad 2024-05-23
Yan Lianke hör till de viktigaste nutida kinesiska författarskapen – och som så ofta kan vi tacka Anna Gustafsson Chen för introduktionen på svenska. Mest berömd är Yan för sina rabulistiska samhällsallegorier, vars kritik mot hanteringen av blodskandaler och svält i Kina gjort honom till en obekväm figur. Men också mycket populär – och i väst hopar sig prisnomineringarna.
Med böckerna ”Tre bröder” (på svenska 2021) och nu ”Kvinnorna” renodlas ett nytt spår i författarskapet: den klarögda och kloka memoaren. Här är rösten och erfarenheterna Yans egna och materialet består av minnen och intervjuer. Livet i provinsen Henan står i centrum, fullt av armod, arbete och värme.
”Tre bröder” var en manlig historia. Det är ju också så arbetarlitteraturen har brukat se ut, det har varit berättelser om unga män som sett sina fäder slita ont, och själva brutit sig ur slaveriet. Det extraordinära med Yans skildring var respektfullheten för fadersgenerationen. Den rörande samhörigheten med pappan som förstörde lungor och rygg för att fullfölja livsuppgiften: att ge barnen goda framtidsutsikter. Men också för farbrodern som drack och spelade.
På den svenska arbetarlitteraturens scen fick vi Moa Martinson som gav arbetarkvinnorna litterär röst. I Kina har ingen motsvarighet funnits. Visst har det figurerat revolutionära och feministiska kvinnliga hjältar i kinesisk romankonst – men den vanliga lantkvinnan som bara kämpar på har varit utan ansikte.
Jag högaktar Yan för hans självrannsakan. Han måste ha insett sin egen maskulina inkrökthet i ”Tre bröder” och velat göra bot som den kinesiska litteraturens Moa. Boken, berättar han, tog tio år att skriva – men så vidgades projektet också med tiden.
Utgångspunkten är en rad porträtt av kvinnliga släktingar i hembyn. Det är systern som klipper av och säljer sin långa fläta, för att hela familjen ska få njuta varsin flaska läsk. Det är modern som får bulor på hela kroppen efter att ha besprutat sin köksträdgård med ett hårt marknadsfört gift. Det är en faster som rymmer med en karl och en annan som sjunger sig igenom alla svårigheter. Aldrig sitter de och vilar. Alltid har de något för händer. Galleriet vidgas också med fler sorters kvinnoöden – byhäxan, den prostituerade, den lesbiska.
Många av porträtten är livliga och engagerade, några mer pliktskyldiga. Men med kartan växer en uppfordrande indignation, som författare och läsare delar. Det är ju ett vansinne att alla dessa miljontals envist strävsamma kvinnoliv fått passera som historisk bakgrund, utan bestående spår.
Projektet växer till en reflektion över Kinas lantliga kvinnohistoria. Yan läser in sig på de Beauvoir och Butler men finner ingen full resonans med de könsmönster han ser i det provinsiella norra Kina. I bokens enda surrealistiska scen låter han dessa västerländska feminister lynchas av en mobb på hembyns marknad.
Trots denna knivskarpa ruptur tror jag nog att Yan skulle kunna hitta genusteoretiska fränder både hemma och borta om han verkligen ville. Må engagemanget leda honom vidare. Samtidigt är hans inspel en viktig påminnelse om att klass- och stad/land-frågorna ofta får stå tillbaka för hetare aspekter, som sexualitet och postkolonialism, i dagens intersektionella genusvetenskap. Här finns saker kvar att göra.
Yan prövar själv att teoretisera, fast med den enkla berättartonen intakt. Kombinationen av traditionalism (kvinnans plats är i hemmet) och kommunistisk moral (alla människor är nationens arbetare), menar han har skapat ett ”tredje kön” i Kina. En halvt kvinnlig, halvt könlös varelse som förväntas arbeta dubbelt, men aldrig för samma lön som mannen. Och denna ojämlikhet har naturaliserats så till den grad att den består också när den revolutionära inramningen bytts ut mot en kapitalistisk struktur, och arbetsdestinationen är billighetsfabriken i stan snarare än det nationella dammbygget.
För en västerländsk läsare rasslar genustankarna igång och en känsla av närhet ersätter främlingskapet inför det enorma landet i öster, som i medierna mest representeras av Xi Jinpings stela leende. Yan har med skenbar anspråkslöshet lyckats skriva ännu en provokativ bok. I bästa fall kan den också inspirera de kvinnliga klassresenärer som väl ändå måste finnas i Kina till att börja skriva sin egen historia.
