Kärlekens dödsdans

Ulrika Stahre

Ulrika Stahre ser Horace Engdahl överallt i Ebba Witt-Brattströms skilsmässobok

Jag börjar med det uppenbara: det är svårt att läsa Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig som text. I huvudet frigörs bilderna och fladdrar omkring. Horace Engdahl som nyinvald akademiledamot med yngste sonen på armen. Med en sån där gullig jordgubbsmössa, barnet alltså. Omslaget till ett nummer av Månadsjournalen, med både Horace och Ebba, så familjära men iskallt fotograferade. Herr och fru kultur, bildning och iskyla.

Så där kan man hålla på. Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl har länge varit ett medialt framgångsrikt par. Minnen från henne: bråket med Tiina Rosenberg, avhandlingen (epokgörande), debatterna, ovettskoporna mot queerfeminismen. Det färgstarka, eller bara starka.

Nu har de gått igenom en skilsmässa. Tydligen. Århundradets kärlekskrig är något så ovanligt som en punktroman – en kortroman som ligger närmare poesin än prosan. Kanske sätter den också punkt.

Boken är framför allt text och förtjänar att läsas som sådan, hur mycket näthinnan än fylls av annat. Samtidigt går det inte att låtsas som att en berättelse från verkliga livet inte finns. Århundradets kärlekskrig ligger nära den bok som titeln alluderar på, Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, och en nyare själsfrände kunde vara Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en litterär bearbetning som är porös, som läcker verklighet.

Det är typer som talar, Hon och Han. Han är självtillräcklig, framgångsrik, uppfylld av sin karriär. Hon verkar mer prövande, men också bitter och sorgsen. Så långt följer de båda ett gängse könsmönster. Det är han som är våldsam, han som kallar henne fitta och subba. Hon som söker kontakt. Han som känner sig missförstådd. Hon som rent av är rädd. Han vars förakt finner sin form i eleganta formuleringar.

Befriande är att det ingenting står om vad det som kallas sveket består i. Det har begåtts. Och kärleken vändes ut och in och blev hat. Alla som upplevt ett kärleksförhållandes slut kan troligen känna igen sig, om än inte i detalj. Även om trettio år, som det talas om i texten, är en lång tid så har de flesta säkert snuddat vid det: mysteriet, när dansen blir en dödsdans.

Texten är full av smärta. Det är som att läsa ett långt gräl, med korta pauser av försoning eller kanske bara just pauser. För det finns ingen nåd. När allt har brustit och gränserna är söndertrampade. Ett ältande av oförätter och sådant som skulle varit annorlunda.

Så ett vackert ögonblick: det gemensamma minnet av hur Han och Hon når varandra i lekfullhet, medan barnen är någon annanstans och stojar. Livet som förälder tillsammans hade en mening, inte det som kom efter.

”Århundradets kärlekskrig” är som en bild som kan bli två helt olika bilder, samtidigt. Å ena sidan med stark personkoppling, trots sin anonymisering. Å den andra glider den lätt in i en tradition där heterokärleken traderas ruskigt enahanda: Han och Hon är från Mars och Venus, kan aldrig förstå varandra. Olikheten föder attraktion och förälskelse och blir det som också föder hatet. Vi kan storyn – den är full av klichéer och egentligen urtråkig.

En litteraturprofessor begår inte skönlitterär debut utan att strössla sin lärdom. Insprängt i de många dialogerna – som förresten haltar, så som gräl brukar – finns dikt-, låt- och pjäscitat och lite annat från en gemensam skatt av text. Ett av de inledande citaten är hämtat ur Heinrich von Kleists Penthesilea (1808) en pjäs som vänder på mytens kärlekssaga mellan Akilles och amasondrottningen Penthesilea. I den antika berättelsen blir Akilles förälskad i den kvinna han just dödat, hos Kleist är det amasonen som mer eller mindre sliter Akilles i stycken av kärlek, lust och hat. Sällan har kärlekens och dödens samspel skildrats så passionerat.

Att Witt-Brattström väljer att citera just denna pjäs (”kyssa, bita, det är så likt, / och den som riktigt älskar, / förväxlar lätt det ena med det andra.”) ger en viss resonans åt hennes egen text. Citatet är uppfordrande och lite oväntat, inte som de som slängs in senare – enradiga utbrott, ibland skrikigt versala. Det knyter romanen till både evig antik myt och en outsiders missförstådda författarskap.

Att välja läsart är som sagt inte lätt. Jag föredrar till slut att läsa denna punktroman som det drama den ser ut att vara. En poetisk pjäs, en dialog där hennes skräck för hans våldsamhet är verklig, där den heterosexuella kärlekens alla krumbukter friläggs.

Formen – det monotona upprepandet av han sa och hon sa, det korta, diktlika radfallet – speglar de stora anspråken som titeln utsäger. Replikerna i en vanlig löpande text hade sett helt alldagliga ut, nu laddas de, drar nytta av en läsning som saktas ner, blir de djupa, stämningsfulla. Ibland, konstigt nog, rent av vackra.