Den omöjliga dikten
Publicerad 2014-12-19
Ingeborg Bachman rimmar om oförklarliga krig
Lidija Praizovic recenserade den amerikanska poeten Anne Sextons (1928-1974) Sanningen de döda vet.
När jag själv tar itu med den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann (1926-1973), var min första lättfärdiga tanke att de två kommer att känna igen varann. Två kvinnliga poeter med livscykler så nära i historien.
Båda var sanningssökare, eller bättre: livssökare. Båda rimmade rätt flitigt. Sexton allra mest i början av sin karriär och sedan allt mindre. Bachmann mindre i sin första diktsamling, Den uppskjutna tiden, men desto mer i den andra, Åkallan av Stora björn. Bägge dessa böcker ingår i samlingsvolymen Vandra, tanke som nu finns översatt av Linda Östergaard.
Men sen upphör, kanske inte de existentiella sambanden, men de poetiska och politiska. Båda var uppvuxna och vuxenblivna vid tiden för andra världskriget, men de erfarenheter som kommer till uttryck i deras författarskap korresponderar snarare interplanetärt än individuellt.
Anne Sexton skriver sitt liv ur allt det som finns i vägen: bigotteriet, mamma-barn-föreskrifterna, de överhängande kvinnorollerna, ofta undersökta i sagans form eller i skarpladdade anrop till Gud och Jesus.
För Bachmann gäller i stället Die Stunde Null, det historiska ögonblick då Joseph Goebbels Reichsschrifttumskammer avskaffades. Då kunde författarna återvända till det som varit förbjudet men också möta vad som var ”omöjligt”: dikten efter Auschwitz.
När Bachmann debuterade 1953 med Den uppskjutna tiden hade det nya (det kalla) kriget redan vidtagit. Krig blir inte längre förklarat, det förlängs, skriver hon i dikten ”Alla dagar”. Och den språkliga avväpningen är kanske det starkaste stråket i hennes verk:
”hederstecknet … /… delas ut /för flykt från fanor /för tapperhet i vänskap, /för röjande av ovärdig hemlighet /och missaktandet av varje befallning.”
Kanske för att vi lever i en tid där krigen fortsätter att vara oförklarade och ändå fortsätter, framstår Ingeborg Bachmann som en högst relevant samtidsdiktare.
Vägen dit går från en kritik av Heideggers existentialism (hennes avhandling i filosofi 1951) via ett närmande till Wittgensteins språkfilosofi till en poesi som nästan alltid bottnar i en språkkritik, som ett ofrånkomligt villkor för förståelse av världen.
Ett exempel på den svindlande materiella nykterhet som ofta utmärker Bachmanns stilart är dikten ”Till Solen”. Bäst gestaltad i hennes egen uppläsning (googla Ingeborg Bachmann läser An die Sonne, 1961), där hennes skarpa och samtidigt svårmodiga röst tvärt utmanar den förföriska musikaliteten hos den egna dikten, som genast blir nästan irriterande behagfull när den läses av någon alltför finslipad röstkonstnär.
Hela dikten kan läsas som en kritik av vår blinda förälskelse i den ögonfägnande månen och dess ”förfinade ljus”, vår begeistring för stjärnors och kometers häftiga uppenbarelse, så väl ägnad att sprida förenklande förbistring. Men: Inget skönare under solen än att under solen få vara …
I denna hänförande fakticitet går tillbedjan (Till solen) och konkret tillägnelse (sitt värv) att sammantänka.
Solen är i Bachmanns dikt inte bara den livgivande värmekällan, utan representerar också det nödvändiga ljuset.
”Utan solen beslöjar sig även konsten igen, / Igen.”
