Slapp och flåsig filosofi om vad vi stoppar i oss

I Lagerlunds bok finns inga strukturer, bara individer

helskärm

De börjar bli vardagsmat nu, skandalerna. Kronfågel skållar kycklingar levande, grisar gasas ihjäl medan de i panik klättrar över varandra, i Västafrika slavarbetar barn för att vi ska få smaska billig choklad. Det blir ramaskri i några dagar, fast bara när det gäller djur – människor tycks inte lika behjärtansvärda. Sedan fortsätter allt precis som vanligt.

Lägg till den allomfattande klimatkrisen, skenande övervikt i allt större delar av världen, en grotesk utarmning av naturresurserna, utfiskningen av världshaven och så en växande befolkning med allt större aptit på livets goda … Festens dignande fat börjar smaka skämt.

Filosofiprofessorn Henrik Lagerlund vill därför förändra världen med sin bok Matens filosofi – hur du blir en filosofisk foodie. Men redan underrubriken gör att man anar hur det är fatt, och minsann om det inte är precis som att hamna bredvid någon överförfriskad lundensare som ska förklara världen för en.

Det är inte en direkt dålig bok, men den kan knappast kännas medryckande om man någonsin hört talas om filosofi – eller mat. Och med risk för att reta upp en och annan överliggare så är filosofi sällan meningsfullt för andra än för tänkaren själv. Det ligger så ofta i sakens natur att slutledningarna antingen är självklara eller direkt koko.

Lagerlund jobbar på hårt med självklarheterna, som att man ska äta i säsong, minska på köttintaget, försöka äta hälsosamt, undvika slavhandel och minska matsvinnet. Inga konstigheter, inget nytt under solen. Andra punkter är desto mer kontroversiella. Läsaren uppmanas att vara för GMO eftersom nyttan, enligt Lagerlund, överväger riskerna.

Därom kan man tvista, men filosofin är nog den sista disciplin jag skulle fråga om råd i ämnet. Så finns där heller inte mycket filosofi alls i kapitlet, som mest av allt påminner om en gymnasieuppsats (förutom att vi uppmanas till ”förnuftsbaserad självrannsakan”, denna begreppsliga motsvarighet till kruskakli).

Rent irriterande är dock Lagerlunds flåsigt glada upptäckt av effektiv altruism. Ja, det är den där skiten igen. Det hela går ut på att man bör skänka pengar där de gör mest nytta, och är i påfallande hög grad rika människors ursäkt för att slippa betala skatt. Bill Gates är ett stort fan, liksom många andra filantrokapitalister. Det är numera trendigt bland miljardärerna att ha en liten välgörenhetsfond för allsköns hobbyprojekt vid sidan om superyachten och rymdskeppen.

Och här blottläggs det stora problemet med Matens filosofi. Det tycks överhuvudtaget inte finnas några strukturer att förändra, utan allt handlar om vad man själv kan undvika att stoppa i käften. Bokens mest talande mening lyder: ”När vårt individcentrerade samhälle tenderar att lägga ansvaret på just individen är det av stor hjälp att kunna ta till sig en filosofi eller livsåskådning för att hantera sitt matbeteende – en ätandets etik.” Sockerskatt går an och lite andra små justeringar här och där, men Lagerlund snuddar aldrig vid den centrala frågan. Har det kapitalistiska system vi lever
i minsta möjlighet att vara annat än moraliskt korrupt?

Slappt tänkt av en filosof, kan tyckas, att tro att individuella livsstilsval är lösningen på världens problem. Politisk kamp nämns överhuvudtaget inte – trots att det knappast var bojkotter som fick det amerikanska slaveriet att upphöra, utan ett blodigt inbördeskrig som än i dag inte tycks över.

Visst kan, och till och med bör man, i görligaste mån äta moraliskt, om inte annat för att slippa den dåliga eftersmaken. Men man bör också vara medveten om att konsumtionspedanteri är den övre medelklassens avlatsbrev, oavsett om man har filosofi som prefix eller ej.

Vill man sätta tänderna i något mer matnyttigt kan man med fördel läsa Michael Pollan som skriver i samma ämne – men på ett sätt som gör att man faktiskt lär sig något nytt. Där Lagerlund ritar allt snävare cirklar runt jaget öppnar Pollan nya världar både utåt och inåt i läsaren.