Sjölins glassbomb flyter ut över sidorna
Författaren gör det svårt för både sig själv och läsaren i en roman med a-förbud
Publicerad 2022-04-25
Jimmie Åkesson står staty i Sollentunet. Kändisarna heter af Hysén, von Jockiboi och von Löwengrip. Folk fryses ner i stället för att dö. Påfyllning av ”premiumblod” är ett sätt att hålla liken levande. Något har gått förlorat, oklart vad.
Se där, några aspekter av den framtid som målas upp i Daniel Sjölins nya roman Underskottet. Kanske låter det publikfriande, ändå börjar jag undra redan på sidan 34 om det inte är slut snart. Eller om texten åtminstone ska ändra karaktär. Då är det nästan 400 sidor kvar.
Nej, Sjölin gör det inte lätt för läsaren i det som beskrivs som hans ”återkomst till romankonsten”. Och inte för sig själv heller. Underskottet är en roman utan bokstaven a i första halvan. Det var fransmannen Georges Perec som 1969 uppfann – eller i alla fall blev ryktbar för – greppet i sin roman La disparition (Försvinna), skriven utan e. Att anamma hans recept femtio år senare kan låta pretentiöst, men jag ser det snarare som ett sätt att frigöra skrivandet. Regler befriar. Utan begränsningar blir den frihet litteraturen borde rymma svår att gripa.
Och Underskottet genomsyras av en påtaglig lekfullhet. Jag får intryck av att det har varit genuint kul att ta sig förbi a-förbudet i mening efter mening, som i denna karaktärsbeskrivning: ”Eller från Södertälje, och då renons på polisonger men med en tunn musche som hjärterknekt. Kör potentiellt en egen importbyrå.”
Men det som är roligt att knåpa ihop behöver ju inte automatiskt vara kul att läsa. Ibland framstår alltihop som en enda lång, tröttande ekvilibristisk rebus. Läsmotståndet beror inte bara på a-förbudet, utan också på att utsagorna inte riktigt är förankrade i några situationer eller subjekt.
Någon gång antyds det att det ”vi” som för ordet är en form av artificiell intelligens som suger upp språkliga utsagor och därför ”blir som ni, om än lite mer”.
Det har sagts att all science fiction – och så bör man nog kategorisera detta – är en form av främmandegöring: via framtidsskildringen får vi syn på det i vår egen tid som har blivit osynligt för att det ligger för nära. Finns det ett särskilt behov av den sortens synliggörande i dag? Det saknas i alla fall inte dystopiska framtidsskildringar i den samtida svenska litteraturen – mest närliggande är kanske Jesper Weithz 2020: En framtidsoptimistisk roman.
I Sjölins version bidrar språket i högsta grad till främmandegörandet, men ofta känns det som att man hamnar i 1950-talet snarare än i framtiden. ”Nån som sett en Rimbobo? En snubbe i purpurbyxor med ålskinnshård kurvdosering kring skrevet”. Överhuvudtaget är detta en djupt nostalgisk bok. Ju längre handlingen framskrider, desto mer formar den sig till ett försök att pussla ihop skärvorna av en uppväxt och en tonårsförälskelse i Sollentuna på 1980-talet.
Nej, jag blir inte riktigt klok på Sjölins roman. Den är lättköpt och genomförd, tröttsam och tankeväckande på en och samma gång. Jag kommer att tänka på en god väns recept på glassbomb: blanda ner några hekto lösgodis i ett paket halvsmält glass. Rör ihop. Resultatet flyter ut över boksidorna och jag letar efter något slags riktning eller tanke. ”Hemligheten?” undrar berättaren, och svarar: ”Om du inte förstått det än så är du inte så läskunnig, O ädle läskunnige.” Så kan det vara. Och likväl är det romanens problem mer än mitt.
