Sinne för sinnevärlden
Publicerad 2014-12-22
Anna Swirszczynska skriver om styggelsen som kallas livet
Anna Swirszczynska, av sina käraste anhängare förkortad till Swir, debuterade i bokform redan 1936, för egna pengar, med samlingen Wiersze i proza. Sedan skulle det dröja ända till 1958 innan nästa diktbok dök upp. Detta efter första världskriget (hon föddes 1909), efter Polens återupprättande som stat 1918, efter den tyska invasionen 1939 och påföljande ockupation, efter upproret i det judiska ghettot 1943 och i Warszawa 1944, med stadens ödeläggelse som resultat.
Under tiden hann hon bland annat med att studera vid universitet i Warszawa, arbeta vid Polska lärarförbundet och vara redaktör för barntidningen Mały Płomyczek. Under den tyska ockupationen deltog hon i underjordiskt kulturarbete. Hon försörjde sig som servitris, bullbakare, tvålförsäljare och barrikadbyggare.
Det var först efter avstaliniseringen i Polen som Swirszczynska publicerade sin andra diktsamling. Och det var först med fjärde och femte samlingen, Jag är en käring och Jag byggde barrikad, utgivna 1972 respektive 1974 som hon blev Swir (hon dog 1984). Då hade hon också skrivit ett 50-tal barnböcker och ett par dussin teaterstycken.
Särmärket för Swirszczynskas poesi är den oåtskiljbara förblandningen av stoiskhet och sinnesnärvaro. Ingenting får stå i vägen för det ljud och den syn och lukt, som dikten återskapar. Hennes ögonblicksbilder av de nio veckornas uppror 1944 är återgivna med förskräckande detaljskärpa och alltid med det outplånliga minnet av dem som syntes, luktade och hördes, fastnaglat i raderna.
Och det är som om Swirszczynskas erfarenheter, också de poetiska, av kriget, smärtan och såret, hungern och törsten dröjer kvar i hennes beskrivningar av kärleken. Också den måste man uthärda, de älskande både ger och berövar varandra njutning, i samma oskiljbara andetag. I Irena Grönbergs och Lisa Mendoza Åsbergs urval Lidandet och glädjen är det egentligen bara dikterna om modern och fadern som ger plats för en smula metafysik: dottern som moderns existentiella dubbelgångare, den målande fadern som först efter döden får komma till sin rätt.
Annars är det bara i ensamheten som Swirszczynska tillåter sig att vara oförställt uppsluppen och glad.
Annars är det Epiktetos som gäller:
”Jag ligger hopkurad / likt en hund / som fryser. / Vem ska säga mig / varför jag har fötts, / varför den styggelsen finns / som kallas livet. // Då ringer telefonen. Jag ska / på författarafton. / / Jag går in./ Hundra människor, två hundra ögon. / De tittar. Och väntar./ Jag vet på vad. // På att jag ska säga dem / varför de har fötts, / varför den styggelsen finns / som kallas livet.”
