En bok full av liv, kropp – och de jävla myggen
Mikael Berglund ”Ovanjorden” är emellanåt dunkel men berättelsen stannar kvar
Publicerad 2022-06-02
Oskar jobbar som ung på förskola i Ammarnäs, Västerbotten. Ett av barnen han har hand om är syskon till samiska Eija, som är renskötare. Redan från början märks att de har funnit varandra snabbt under sommaren, och att bandet hunnit bli starkt.
Sedan följer mer eller mindre ett liv i den riktningen, där de växelvis försöker nå fram till varandra och växelvis tar avstånd. På femtio sidor har flera år hunnit passera. Oskar upplever sig konstant vara i vägen för den egna familj som Eija tids nog bildar, ändå kan han inte hejda sig från att ständigt söka upp dem. Vare sig ursäkterna är att barnen tycker om honom eller det något oklara jobbet på Länsstyrelsen, så känner han sig bara hemma på den plats som aldrig fullt ut kan bli hans hem. Brokeback mountain möter Elisabeth Rynells mäktiga Hohaj, vars vandrande, sökande karaktärer Berglund tycks ha inspirerats av. Sämre förebilder kan man ha.
Liksom i föregående romaner skriver Berglund sinnligt, med det vilda fjället som ständig bifigur. Texten är full av kropp. Och de jävla myggen, som är överallt. Det finns en lakonisk humor, som när Oskar säger till barnen att han funderar på att börja jobba i skogen, och alla börjar skratta, ett barn så mycket att det ramlar omkull: ”Så jävla kul var det inte”.
Sedan debuten 2015 har Berglund mejslat fram sitt egensinniga språk, och ibland är det hisnande vackert, som när han beskriver Eijas man: ”För honom är bilvägen precis som för renarna bara en linje genom en värld som spänner åt alla håll.” Ibland är det å andra sidan tungrott och lite klumpigt, som att folk gärna ”raglar” in i hus, utan att man som läsare förstår varför de skulle göra det. Vilket leder till romanens största problem, något som även påtalades i och med föregående Smekmånader: gränsen mellan suggestion och uteslutning är tunn.
Ovanjorden hoppar fram och tillbaka mellan det filmiskt dunkla och det stundtals obegripliga. Oskar lever i ett konstant presens, enbart knuten till Eija. Om hans förflutna vet man i princip inget, han är isolerad och ensam. Eija är om möjligt en ännu större gåta. Det må så vara att människor dras till varandra utan att helt kunna förklara varför, ändå går det inte att låta bli att tröttna på deras ordlöshet och Oskars överkänsliga tolkningar av ett rynkat ögonbryn.
Jag kommer att tänka på kvällarna när jag och min flickvän ser på hjärndöda sitcoms, där förväxlingar och missförstånd är det som driver på berättandet. Hon, som är aningen mer bokstavstrogen än jag, undrar varför de inte bara kan prata med varandra, varpå jag lite lojt svarar olika varianter av: ”För i så fall skulle det inte bli en serie …?”
Det kan framstå som att inte ens Berglund sitter inne med svaren, och då är man illa ute som författare. Vid ett tillfälle har Eija stuckit utan förklaring, och lämnat Oskar ensam med barnet. När Oskar långt senare samlar mod till sig och frågar varför hon inte bara kunde svara i telefon, lyder resonemanget: ”Hon behöver inte svara, det räcker att jag frågat”. Jag har svårt att hålla med.
Å andra sidan är det en berättelse som stannar kvar. Den vibrerar av liv och konstant närvaro. Det är befriande att läsa något som är så säkert i sig självt, som insisterar på att man ska kliva in i den upprättade världen och köpa dess premisser. Annars får det vara.
