En av kulturens alla kvinnor

Ingrid Elam porträtterar Martina von Schwerin i ny bok

helskärm

Kulturbärare - en kvinna? Medelklass, medelålders och välutbildad, som läser kultursidor, går på teater och bevistar författaraftnar. Men hon är väl bara konsument och passiv mottagare? Kulturen bär väl upp sig själv i kraft av starka verk och upphovsmän?

Det är dags att, om inte vända på steken, så iallafall tilta på spisen och på allvar uppmärksamma den kulturintresserades roll för kulturlivets fortlevnad. Med sin bok om Martina von Schwerin (1789-1875) drar Ingrid Elam ett fundamentalt och livfullt strå till stacken. Min obetydliga beundran går tillbaka till hur det började och skildrar en tid då kulturlivet ännu inte var offentligt och böcker knappt fanns att få tag på.

Här lovas Martina bort av sin rika mor vid tretton års ålder, blir raskt mor till tre barn, gör succé i de litterära salongerna och påbörjar sin bildning innan hon som 24-årig friherrinna flyttar från huvudstaden till gården Sireköpinge i Skåne där hon kommer att bli en betydande svensk kulturpersonlighet. Alldeles självklar, inflytelserik och i skymundan.

Det går inte att ta miste på Ingrid Elams förtjusning i sin kvinnliga huvudperson. Teorier och förbehåll gör sig icke besvär. Här ges istället utrymme för stort och smått, för litteraturuppfattningar och hushållsbestyr, precis som Martina von Schwerin själv rekommenderar. Materialet, den digra brevsamling Martina lämnat efter sig, är det som styr och Elam är frikostig med citat och tryfferar sin framställning med väsentliga upplysningar som gör läsningen trevligt traditionell men också kulturhistoriskt tankeväckande.

1800-talets första hälft är svärmisk och gynnsam för borgerlighetens kvinna. Hemmet och de vårdande egenskaperna idealiseras och den lyckligt självrådiga och ständigt aktiva Martina förmår kombinera äktenskap med intellektuellt liv genom att dra litteraturen in i hemmets, barnuppfostrans och det förtroliga samtalets sfär. Samtidigt är det i denna intima sfär som den nye författaren hör hemma och där den nya borgerliga romanen föds.

Läsningen demokratiseras, påpekar Elam, då dikten inte längre betraktas som form och hantverk utan som uttryck för författarens innersta. Här blir också kvinnan den ideala läsaren med sin förmåga till inlevelse och till den ödmjukhet som krävs för att tolka det andra skrivit.

Till soffan på Sireköpinge återkommer gärna Tegnér för att ta del av Martinas synpunkter och stöd. Liksom den gode "blott handskriftlige författaren" Carl Gustaf von Brinkman skapade Martina von Schwerin aldrig själv. I dag, då Tegnérs diktning är nästan bortglömd, lyser värderingen av hennes insats, som läsare, i skapandets betydelsefulla ljus. Tack vare Ingrid Elams idémässigt viktiga bok.

Litteraturhistoria

Barbro Westling