Att se djupt

Camilla Hammarström om synen på konsten i en allt mer ytlig kultursektor

Står inför skulpturen In the Cut på Modernautställningen. Konstnären Axel Lieber har gjort en modell av sin lägenhet, vrängt den ut och in och förminskat den något. Inne i den öppnade strukturen finns sublima, lätt surrealistiska verk gjorda av vardagsföremål. Jag fastnar för en lådstruktur gjord av serietidningsblad där själva bilderna klippts bort; den ser ut som en tredimensionell Mondrian-målning. Hela verket äger en underbar luftighet. Det lyckas på en gång vara tung skulptur och ge svindlande grafiska och socialpolitiska associationer.

Skulpturen är kännetecknande för den snart avslutade Modernautställningen, som förra gången var en ganska skränig och osammanhängande skapelse ? En samling hopplock av de senaste och mest hippa av svenska konstnärskap. Den här gången är det däremot beslutsamt och stramt curerat, välavvägt. Samtidigt är det som om hela museet vänt sig ut och in mot världen. Känner mig förundrad och lite förvirrad. Är det här samma utställning jag läst så strängt recenserad på kultursidorna? Som klandrats för att vara alltför opolitisk, teoretisk och styrd av nepotism i urvalet?

Tänk att man kan se så olika. Vad är det egentligen som kännetecknar bra konst? På sätt och vis är det aldrig helt givet, utan en pågående dialog mellan konstnärer, kritiker och forskare. Ett slags förhandling om vad som är väsentligt och vad som är oväsentligt. Diskussionen om estetiska värden är en grundforskning, som berör vad det innebär att vara människa och hur vi gestaltar vår tillvaro konstnärligt. Ändå tillhör jag dem som tror att kvalitet går att urskilja. Allt är inte relativt och en förhandlingsfråga.

Att vi i dag exempelvis med säkerhet vet att Sigrid Hjertén var en större konstnär än sin make Isaac Grünewald, trots den motsatta receptionen i deras samtid, handlar ju helt uppenbart om makthierarkier som brutits ner. Inte att Hjertén skulle passa vår tids smak bättre. Det handlar om upprättelse. Kvalitén var urskiljbar redan då hennes bilder målades. Matisse såg den, och många andra.

När jag som kritiker möter ett bra verk, börjar det alltid med en magkänsla ? Av att vara utsatt för ett allvar som rör om det inne i mig. Ofta är det inte helt lätt att formulera varför det känns så, och vad verket synes vara en entydig gestaltning av eller ett omedelbart uttryck för. Jag ges flera spår att följa. Bra konst är för mig konst som sätter mig i gungning, något jag inte omedelbart kan greppa men som samtidigt har en så pass stimulerande närvaro att man lockas att undersöka den. Men framför allt tar det min tid i anspråk.

Jag är tacksam att det inte var jag som recenserade just Modernautställningen, för jag har redan varit där två gånger utan att ha hunnit se allt. I kärnan av dess luftiga stramhet råder en stark densitet som kräver tid och omsorg. Är det kanske därför den mötts av ett så ambivalent mottagande? Mycket av kritiken har riktats mot utställningens teoretiska inslag, särskilt mot de forskande lektoraten i konst – eller snarare en indignation över att de alls inrättats. Man fruktar en akademisering av konsten med bindningar till olika institutioner. Jag har svårt att förstå vad det är som är så skadligt med att exempelvis Matts Leiderstam får ägna några år åt att slipa sin utforskande praktik ur ett mer akademiskt perspektiv.

Ingenting väcker så mycket vrede som när allmänna medel tas i anspråk för konstnärliga syften. Trots att konsten bara använder någon promille i jämförelse med annan forskning, som det inte heller går att bevisa värdet av. Som letandet efter kvarkar genom enorma vindtunnlar, eller rymdsonder som sänds ut med budskap till eventuellt andra livsformer i universum. Varför är konstnärlig grundforskning så kontroversiell?

Tid är konstälskarens och konstnärens hårdvaluta. Men något är på tok när jag som privatperson har mer tid att tillägna mig konsten än vad jag skulle ha som skribent. När jag skriver detta, vet jag att jag vill se utställningen ytterligare en gång innan allt plockas ner den 9 januari. Och jag tror att det är här skon klämmer, när det kommer till recensenternas frustration. Visst, det är helt berättigat att bli frustrerad över att behöva skriva om något som det skulle ta en normal människa flera dagar på heltid att tillägna sig. Vi lever i en eventkultur, där det betalas mångdubbelt för att bevaka och analysera trivialiteter, medan en seriös konstkritiker inte kan leva på att enbart arbeta med konstkritik. Men inte är det konstens fel.

När diskussionerna blir alltför svepande eller kännetecknas av låsta positioner, det är då det finns det anledning att bli bekymrad. Exempel ur den närmaste samtiden är de hätska diskussionerna kring Lars Vilks rondellhund och Anna Odells iscensättning av sin psykos. Debatter som egentligen inte diskuterat konstnärliga värden, utan handlat om vad man får eller bör göra som konstnär. Men konst bygger på sin materialitet. Och estetik handlar om uttryck, tillvägagångssätt och avsikt. Samtidigt kan estetiken aldrig vara fastställd, eftersom konstnären inte har total kontroll över sitt arbete. Det lever sitt eget liv och uttrycker avsikter konstnären själv kanske inte alls bekänner sig till. Men viktigast av allt: konsten är, liksom poesin, ett sätt att förkroppsliga något som inte kan uttryckas på annat vis. Anna Odells verk hade inte kunnat ersättas av en debattartikel om psykiatrin. När man väljer att uttrycka sig konstnärligt så är det för att man har något på hjärtat som inte låter sig formuleras i någon annan form.

Horace Engdahl har uttryckt saken vackert i en enkät i Lyrikvännen (1/2001) som svar på frågan om vad poesi är bra för: ”... poesi är inte bra utan nödvändig. Det nödvändiga är något man inte kan vara utan, ut- an att man behöver veta varför.” Han utvecklar sitt resonemang genom att exemplifiera med en komposition av Heinz Stockhausen. Kompositionen baseras på ljuden i en rit hos eskimåbarn, där de blåser in sin andedräkt i glasflaskor. Riten bygger på föreställningen om en gudom som utandas sin energi i allt liv på jorden. Och människorna måste på något vis ge tillbaka något av denna energi för att varat skall fortgå. ”Och på något vis är det väl så också med poesin, den är ett sätt att återge varat andningen. Att läsa poesi är ett sätt att återfå sin djupandning” avslutar Engdahl sitt svar. Det är svårt att inte låta bli att göra en analogi av denna eleganta bild, genom att tala om konstupplevelsen som ett sätt att återfå sitt djupseende. Att se med hela sin kropp, med alla sina öppnade sinnen. Den djupa konstupplevelsen är raka motsatsen till den upptagenhet av allt det som inte är själva verket, utan ett snarare ett slags kringföreteelser. Hoten mot Vilks. Rättsprocessen mot Anna Odell. Urvalet av konstnärer till Modernautställningen.

I en tid när allting går undan, blir kritikens beskrivande av dessa slags djupseenden och djupandningar alltmer sällsynta. Man hastar fram, slirar på ytan av detta för människan så viktiga självutforskande. En tondövhet inför den lågmälda har sakta men säkert smugit sig in i kultursektorn. En skepsis inför det som kräver mottagarens medskapande fantasi och tar hennes tid i anspråk. Grädden på moset är att vi har en kulturminister som helst skulle vilja byta ut ordet kultur mot underhållning. Som tycker ordet kultur har en negativ och tråkig klang.

helskärm

Camilla Hammarström