Medborgarskapet upphör inte med döden

Två utställningar på Accelerator om gränser – från antiken till i dag

Publicerad 2023-03-19

Passkontoret, där det går att bli evighetsmedborgare i Konungariket Elgaland-Vargaland.

Gamar sliter i ett köttstycke. En röst mässar. Loukia Alavanous VR-verk ”Oedipus in search of Colonus”, som visades i den grekiska paviljongen på förra årets Venedigbiennal, öppnar suggestivt. Verket är bara 17 minuter men känns mycket längre, kanske beror det på de täta scenbytena, att variationerna är så stora. Men gamarna återkommer aldrig, de är bara anslaget. Döden, köttet, platsen.

Narrativet bygger på Sofokles sena tragedi ”Oidipus i Kolonos”, en fortsättning på hans långt mer kända drama ”Kung Oidipus”. Här är den nu blinde för detta kungen på vandring från Thebe tillsammans med Antigone, hon som är både hans syster och dotter. Han når staden Kolonos utanför Aten där han på något sätt ska finna en fristad och frid.

Loukia Alavanou förlägger dramat till en romsk kåkstad, Nea Zoi, som ligger ganska nära antikens Kolonos. Det tog konstnären två år att vinna så mycket förtroende att de boende ville vara med och agera i filmen – en parallell till hur Oidipus tas emot i dramat.

 

Miljön är karg, fattig. Här tycks inte finnas några hjältar. Gudarna kan eventuellt också ha lämnat platsen. Åskådaren är inslängd i en 360-graders-omgivning (där man inte kan vara säker på att gamarna verkligen inte återvänder), i en berättelse full av symbolik i lager på lager.

I Sofokles dramer rår människan inte över sina liv och handlingar, och, som Thure Stenström så vackert uttrycker saken i en understreckare: ”I sista hand blir vi alldeles som Oidipus därmed lekbollar i ödets händer, allt vilar ytterst i gudarnas knän.”

Temat är invandring, hur misstänksamhet mot främlingen kan uttryckas och, kanske, övervinnas. I antikens Grekland var gästfriheten en stark norm, men Oidipus är inte vem som helst. Han kommer som en avsatt kung, en lidande landsflyktig. Hos Sofokles blir han i Kolonos nästan gudomlig, medan Alavanous version är ett drama med en mer mänsklig försoning.

Det handlar om acceptans, absolut, men också om territoriet, makten över platsen

Konflikterna är ändå ett par stycken på vägen. Det handlar om acceptans, absolut, men också om territoriet, makten över platsen. Vilket ställer detta verk i samklang med Accelerators större tema och Elgaland-Vargalands Världsutställning. Dags alltså för den återkommande konceptuella manifestationen av nationstankens märkligheter. Utställningen är en tvåstegshistoria, ett första rum som fungerar som en retrospektiv, med kungarikenas historia och regalier, korrespondens och andra dokument. Även ett litet passkontor där besökaren, åtminstone vissa tider under utställningen, kan bli medborgare i denna världsomspännande nation.

Projektet Elgaland-Vargaland har pågått sedan 1992, och kungariket omfattar inte bara alla geografiska gränsområden, även till havs, utan också de digitala och mentala. Härifrån in i evigheten – medborgarskapet upphör inte med döden.

 

Detta vittfamnande projekt är som 360-graders VR-film, upphöjt till valfri hög siffra och paradoxalt nog verkligare. Jag har alltid tilltalats av humorn i det hela, det ganska nördiga pillandet i allt från författningar till frimärken som så elegant vävs samman med en skarp samtidsanalys. Det räcker med att lyssna på radion och SD-företrädare som pratar om illegala människor för att förstå att det där med landgränser och medborgarskap, det måste problematiseras igen och igen.

Själva Världsutställningen som presenteras i den större av Accelerators salar är en mix av hommage till Leif Elggren och Carl Michael von Hausswolff – till exempel de två parfymer som tagits fram av Chandra Shukla – och konstnärliga gestaltningar av Elgaland-Vargalands idé – som de ljud från andra sidan som registrerats av Michael Esposito, presenterat som de sju dödssynderna.

De här två utställningarna kompletterar varandra väl. Från antiken till nuet, från de döda i evigheten till den tilltufsade miljön i Nea Zoi – med kungligheter överallt! – ser vi gränserna tydligare och därmed, kanske, en antydan till hur de kan upplösas.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln